Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Château Rameaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställdes under vårt beskydd och inte under vår fria
domvärjo, att djuren har lika stor rätt att leva som vi och att vår
rätt att ta deras liv är strängt begränsad till självförsvar och
uppehälle. Den tid kommer när lusten att döda ska dö ut
hos människan. Så länge den finns har hon ingen rätt att kalla
sig civiliserad, hon är endast en barbar, en felande länk
mellan sina vilda förfäder, som dödade varandra med
stenyxor för ett stycke rått kött, och framtidens människa.
Nödvändigheten att döda vilda djur är odisputabel, men bödlarna,
vår tids stolta jägare, ska sjunka ner till samma nivå som
husdjurens slaktare intar i dag.
- Kanske ni har rätt, sade greven när vi vände hästarna och
red tillbaka till slottet.
Vid lunchen kom en betjänt in med ett telegram till
grevinnan som hon utan ett ord räckte till greven.
- Jag tror att ni redan har träffat min kusin Maurice, sade
grevinnan. Han kommer hit till middagen om han kan hinna
med fyratåget. Han ligger i garnison i Tours.
Ja, vicomte Maurice kom till middagen, i allra högsta
grad. Han var en ståtlig ung man med sluttande panna,
kolossala öron, en grym underkäke och en mustasch à la général
Gallifet.
- Quel plaisir inattendu, monsieur le Suédois, att träffa
er här! Denna gång nedlät han sig till att räcka mig handen,
en slapp, mjuk hand med ett obehagligt grepp som
underlättade min klassificering av mannen. Återstod bara att höra
hans skratt och han förlorade ingen tid att erbjuda mig
tillfälle därtill. Hans högljudda, monotona flinande ljöd genom
salen hela middagen. Han började strax att berätta för
grevinnan en mycket vågad historia om ett obehagligt äventyr
som just hänt en av hans kamrater, vilken funnit sin mätress
i sängen hos sin ordonnans. Monsieur l’Abbé började se
mycket plågad ut, och greven avbröt med att berätta för grevinnan
om vår morgonritt, om att vetet såg utmärkt ut, att klövern
var riklig och att vi hört en försenad lärka sjunga sin sista
aria.
- Dumheter, sade vicomten. Det finns ännu massor av
lärkor i luften, jag sköt en i går och ett bättre skott har jag
aldrig gjort, fågeln såg inte större ut än en fjäril.
Jag blev blodröd i ansiktet, men abbén hejdade mig i tid
genom att lägga sin hand på mitt knä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>