Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Château Rameaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att ni förstår ert yrke, men jag kan inte dela er tvekan om
ricinoljan. Om jag vore som ni skulle jag ge honom en duktig
dosis, tre fulla matskedar är just vad han behöver.
- Säger ni verkligen tre fulla matskedar?
- Ja, minst, och framför allt absolut ingen mat, bara vatten.
- Just det.
Jag tyckte mycket om bydoktorn och vi skildes som goda
vänner.
På eftermiddagen åkte jag med min värdinna på visit till
änkemarkisinnan. Vi åkte genom lummiga lundar fulla av
fågelkvitter och surrande insekter. Grevinnan hade tröttnat
på att göra narr av mig, hon var på briljant humör och
tycktes inte alls oroa sig över sin kusins plötsliga insjuknande.
Markisinnan mådde utmärkt, sade hon, men hade fått en
ryslig chock för en vecka sedan då Loulou plötsligt försvann.
Hela huset hade varit på benen under natten för att söka efter
honom. Markisinnan hade inte fått en blund i sina ögon och
låg ännu till sängs när Loulou dök upp på eftermiddagen med
ett kluvet öra och ena ögat nästan utrivet. Hans matmor hade
genast telegraferat efter veterinären från Tours och nu var
Loulou bra igen. Loulou och jag blev formellt presenterade
för varandra av markisinnan. Hade jag någonsin sett en så
förtjusande hund? Nej, aldrig.
”Hör på”, snörvlade Loulou förebrående åt mig, ”du som
ger dig ut för att vara en sådan hundkännare, vill du försöka
få mig att tro att du inte känner igen mig? Kommer du inte
ihåg när du räddade mig ifrån den där förfärliga
hundbutiken på Rue Cambon?”
Jag avbröt honom med att hålla fram handen för honom
att nosa på. Han nosade uppmärksamt på det ena fingret
efter det andra.
”Visst känner jag igen din speciella lukt. Jag kommer
mycket väl ihåg den sedan sist och jag tycker egentligen riktigt
bra om den... Ah!” Han nosade ivrigt. ”Vid St Rocco, alla
hundars skyddshelgon, jag vädrar ett stycke ben, ett stort
ben! Var är benet? Varför har du inte gett mig benet? De
här dumma människorna ger mig aldrig några ben, de inbillar
sig att det inte är bra för små hundar! Vem gav du benet åt?”
Han skuttade upp i mitt knä, frenetiskt nosande. ”Kan man
tänka sig! En annan hund! Och bara huvudet av en hund!
En stor hund! En koloss till hund, med saliven drypande ur
mungiporna! Kan det vara en Sanktbernhardshund? Jag är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
