Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Napoli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag åt, vattnet jag drack, sängen jag sov i, själva luften jag
inandades! Ofta var jag så rädd att jag inte ens kunde gå till
sängs, så rädd att jag inte kunde vara ensam. Jag fick lov att
rusa ut på gatan igen och sitta resten av natten i någon kyrka.
Santa Maria del Carmine var mitt speciella nattkvarter. Den
bästa sömn jag någonsin fick under denna tid fick jag på en
bänk i vänstra sidoskeppet av den gamla kyrkan. Det fanns
fullt av kyrkor att sova i när jag inte vågade gå hem. Alla
Napolis hundratals kyrkor och kapell var öppna hela natten,
strålande av votivljus och fullpackade med skräckslagna
människor. De hundratals olika madonnorna och helgonen var på
benen natt och dag för att besöka de döende i sina respektive
stadsdelar. Ve dem, om de vågade visa sig i ett kvarter som
helgats åt någon av deras rivaler! Till och med den
vördnadsvärda Madonna del Colera, som räddat Napoli under den
fruktansvärda epidemin 1834, hade för några dagar sedan
blivit spottad i ansiktet vid Bianchi Nuovi.
Men det var inte bara för koleran jag var rädd, jag levde
också under hela tiden i förfäran för råttorna. De var lika
hemmastadda i fattigkvarterens fondaci, bassi och sotterrani
som de arma människorna som levde och dog där. På det
hela taget måste jag erkänna att de betedde sig som
tillbakadragna och väluppfostrade råttor, ägnande sig uteslutande åt
det yrke som renhållningshjon vilket gått i arv till dem från
romartiden, de enda medlemmar av samhället som hade goda
utsikter att äta sig mätta. De var tama som kattor och nästan
lika stora. En gång fann jag en gammal kvinna, ett levande
skelett, på en rutten halmmadrass i en halvmörk källare. Det
var ”vavama”, farmodern. Hon var lam och blind och hade
legat där i flera år. På det smutsiga jordgolvet bredvid henne
satt ett halvt dussin kolossala råttor runtomkring sin frukost,
som det är bättre att inte närmare beskriva. De fortsatte att
äta med god aptit, då och då sneglande på mig med intresse,
nästan med sympati. Farmodern sträckte ut sin skelettarm
från sina trasor och skrek med hes röst:
- Pane! Pane!
Men när hälsovårdsnämnden satte igång med ett försök att
desinficera kloakerna förändrades situationen: min rädsla
växte till fasa. Miljoner råttor som levat ostörda i kloakerna
sedan romarnas tid översvämmade plötsligt de lägre delarna
av Napoli, yra av svavelångorna och karbollukten rusade de
omkring i fattigkvarteren som galna hundar. De såg inte ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
