- Project Runeberg -  Boken om San Michele /
134

[MARC] Author: Axel Munthe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Napoli

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

glittrande fråga i ögonen om jag inte ville ha hennes röda läppar
också. Hela dagen hörde jag henne sjunga i köket med sin
gälla röst:

- Amore! Amore!

Om natten hörde jag henne kasta sig av och an i sin säng
på andra sidan väggen. Hon sade att hon inte kunde sova,
hon sade att hon var rädd för att vara ensam om natten,
hon var rädd för att dormire sola. Var inte jag också rädd
för att dormire solo?

- Dormite, signorino? viskade hon från sin säng.

Nej, jag sov inte, jag låg klarvaken, jag kunde inte ”dormire
solo” mer än hon.

Vad var det för en ny oro som kom mitt hjärta att klappa
så våldsamt och blodet att rusa genom mina ådror som om
jag hade feber? Varför hade jag aldrig förut, när jag satt
halvsovande i Santa Maria del Carmine, lagt märke till alla
dessa vackra flickor i svarta mantiljer som knäböjde på
marmorgolvet runt ikring och log åt mig i smyg mitt under sina
böner och besvärjelser? Hur hade jag kunnat gå förbi
fruttivendolan i gathörnet under flera veckor utan att stanna och
prata med Nannina, hennes vackra dotter, med kinder av
samma färg som persikorna hon sålde? Varför hade jag aldrig
förut upptäckt att fioraian på Piazza Mercato hade samma
förtrollande leende i ögonen och på läpparna som Botticellis
Primavera? Hur hade jag kunnat sitta så många kvällar i
Osteria dell’Allegria utan att förstå att det var Carmelas
ögon och inte Gragnanovinet som steg mig åt huvudet? Hur
var det möjligt att jag under hela denna tid endast hört de
döendes jämmer och kyrkornas klockor, när det från varje
gata ljöd sånger och skratt, när det i varje portico stod en
flicka och viskade med sin amoroso?

O, Mari’, o, Mari’, quanto sonno ho perso per te!
Fammi dormire
Abbracciato un poco con te!


sjöng en pojke under Mariuccias fönster.

O, Carmé! O, Carmé!


sjöng en annan utanför Osteria dell’Allegria.

Vorrei baciare i tuoi capelli neri,


hördes det från Piazza Mercato.

Vorrei baciare i tuoi capelli neri,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:55:47 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sanmich/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free