Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Napoli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under flera fasansfulla dagar som jag aldrig skall glömma.
Jag sade till padre Anselmo att jag måste ha vin, och snart
fick jag mer därav än jag kanske borde haft. Sömn fick jag
nästan ingen, jag tycktes inte ha något behov därav. Jag tror
inte ens att jag skulle kunnat sova, rädslan och oräkneliga
koppar svart kaffe hade bragt hela mitt nervsystem i ett
tillstånd av upphetsning som gjorde mig fullkomligt okänslig för
trötthet.
Min enda vederkvickelse var när jag kunde stjäla mig ut i
klosterträdgården, där jag satt och rökte otaliga cigarretter
på en bänk bland cypresserna. Antika fragment låg överallt
i trädgården, till och med marmorbrunnen var urholkad från
en cippo, ett litet romerskt altare - det står nu i San Micheles
trädgård. Framför mina fötter låg torson av en faun av rosso
antico, och till hälften gömd bland cypresserna stod en liten
Eros ännu kvar på sin kolonn av afrikansk marmor. Ett par
gånger hade jag funnit syster Ursula sittande på bänken. Hon
sade att hon kommit ut för att få lite frisk luft, då hon kände
sig färdig att svimma av den gräsliga stanken. En gång kom
hon och räckte mig en kopp svart kaffe och stod kvar och
väntade på koppen som jag tömde så långsamt som möjligt
för att få henne att stanna lite längre. Det föreföll mig som
om hon blivit mindre skygg, som om hon inte tyckte att jag
var för långsam med att räcka henne koppen tillbaka. Det
var en vila för mina trötta ögon att se på henne. Snart blev
det en glädje, ty hon var strålande vacker. Förstod hon vad
mina ögon sade och vad mina läppar inte vågade säga? Det
fanns stunder då jag nästan trodde det.
Jag frågade henne varför hon begravt sitt unga liv bland
Le Sepolte Vive. Visste hon inte att utanför denna dödens och
fasans boning var världen skön, att livet var fyllt av glädje och
inte endast av sorg?
- Syster Ursula, vet ni vem den där gossen är? frågade jag
och pekade på den lille Eros under cypresserna.
Hon trodde att det var en angelo.
- Nej, han är en gud, den mäktigaste av alla gudar och
kanske den äldste. Han härskade över Olympen en gång och
han härskar ännu över vår värld den dag som är.
- Ert kloster står på ruinerna av ett antikt tempel, fortsatte
jag. Marmorkolonner och mosaikgolv har slagits i stycken
och krossats till grus av tiden och människorna, men denne
lille gud står kvar där han stod, färdig att ta pilen från kogret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
