Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Napoli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och höja bågen. Han är oförstörbar, ty han är odödlig.
Grekerna kallade honom Eros, han är kärlekens gud.
Just som det hädiska ordet kom från mina läppar ringde
klockan från kapellet och kallade nunnorna till aftonbön.
Hon korsade sig och sprang ut ur trädgården.
Några minuter därefter kom en annan nunna för att föra
mig till abbedissan som hade svimmat i kapellet, de hade just
burit henne till hennes cell. Abbedissan såg på mig med sina
förfärliga ögon. Hon lyfte handen och pekade på krucifixet
på väggen; man gav henne sakramenten. Hon talade inte,
hjärtslagen blev svaga och oregelbundna, hon förlorade snart
medvetandet. Hon låg där hela dygnet i stadium algidum
med slutna ögon, med krucifixet på bröstet och radbandet
mellan fingrarna. En eller ett par gånger trodde jag mig
höra några svaga hjärtslag, men snart hörde jag ingenting
mer. Jag såg på det stela stränga ansiktet som inte ens döden
kunnat mildra. Det var nästan en lättnad för mig att hennes
ögon slutits för alltid, det var någonting i dessa ögon som
skrämde mig. Jag såg på den unga nunnan som stod bredvid
bädden.
- Jag kan inte stanna här längre, sade jag. Jag har inte
sovit sedan jag kom hit. Det går runt i huvudet på mig.
Jag är inte mig själv, jag är rädd för er, jag är rädd för...
Jag hann inte sluta, hon hann inte dra sig undan, mina
armar slöt sig redan omkring henne, jag kände hennes hjärtas
snabba slag mot mitt.
- Pietà! mumlade hon.
Plötsligt pekade hon på den döda abbedissan, slet sig ur
mina armar och sprang ut ur rummet med ett skrik av fasa.
Abbedissans ögon stod vidöppna, förfärliga, hotande. Jag
böjde mig ner över henne. Jag tyckte jag hörde hjärtat skälva
svagt. Var hon död eller levande? Kunde dessa förfärliga
ögon se? Hade de sett? Skulle dessa läppar kunna tala än en
gång? Jag vågade inte längre se på hennes ögon, jag drog
lakanet över ansiktet och sprang ut ur cellen, från Sepolte
Vive, för att aldrig mer återvända dit.
Följande dag svimmade jag på Strada Piliero. När jag kom
till sans igen låg jag i en droska och en skräckslagen
poliskonstapel satt mitt emot mig. Vi var på väg till Santa
Maddalena, kolerasjukhuset.
Jag har på annat ställe berättat om hur denna åktur ändade,
hur jag tre veckor senare slutade min vistelse i Napoli med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
