Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Napoli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en härlig seglats över Napoligolfen i Sorrentos bästa båt
tillsammans med ett dussin Caprisjömän och hur vi låg en hel
oförgätlig dag framför Capris marina, hindrade att gå i land
av karantänbevakningen.
Jag aktade mig noga att berätta i min bok Bref från Napoli
vad som hände i klostret Sepolte Vive. Jag har aldrig haft
mod att tala om det för någon, inte ens för min trogne vän
doktor Norström, som annars höll noggrant register över mina
många ungdomssynder. Minnet av mitt missdåd förföljde
mig i åratal. Ju mer jag tänkte på det, desto ofattbarare
föreföll det mig. Vad hade kommit över mig? Vilken okänd makt
hade fått mig att förlora kontrollen över min hjärna? Jag
var ingen nykomling i Napoli, jag hade ofta pratat och
skämtat med dessa söderns varmblodiga barn, mången
sommarkväll hade jag dansat tarantella med dem. I värsta fall
hade jag stulit en kyss från dem, men jag hade alltid förblivit
kapten på skutan, fullt kapabel att undertrycka varje tecken
till insubordination från besättningen. Under min studietid
i Quartier Latin hade jag nästan blivit kär i sœur Philomène,
den vackra unga systern i Salle Ste-Claire. Men allt vad jag
vågat göra var att blygt räcka henne handen till farväl den
dag jag lämnade sjukhuset - förresten tog hon inte emot den.
Under mina sista dagar i Napoli hade jag velat ta varenda
flicka jag fick syn på i famnen, och jag skulle kanske gjort
det om jag inte hade svimmat på Strada Piliero dagen efter
det jag kysst en nunna vid hennes abbedissas dödsbädd.
När jag ser tillbaka på denna tid efter loppet av så många
år, kan jag naturligtvis inte ursäkta mitt beteende mer i dag
än då, men kanske kan jag till en viss grad förklara det.
Kanske fanns där förmildrande omständigheter.
Jag har ej i åratal kunnat bevittna kampen mellan Liv och
Död utan att så småningom lära känna något om de två
motståndarna. När jag först började iaktta Döden i hans arbete
på sjukhusen var det endast en envigskamp mellan de två,
en ren barnlek jämfört med vad jag senare såg. Jag såg
Döden under koleratiden i Napoli ta livet av mer än tusen
människor om dagen. Jag såg honom i Messina på en minut
begrava över hundratusen män, kvinnor och barn under de
fallande husen. Längre fram såg jag honom i Verdun, med
armarna röda av blod till armbågarna, slakta
fyrahundratusen man och meja ner eliten av en hel armé på Flanderns
slätter och vid Somme. Det är först sedan jag sett honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
