- Project Runeberg -  Boken om San Michele /
155

[MARC] Author: Axel Munthe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Der Leichenbegleiter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mal herre med ett långt grått skägg i en rullstol i
hotellträdgården. Portieren hade berättat att han var en gammal
berömd rysk general, en hjälte från Krimkriget, jag hade aldrig
sett en man med vildare utseende.

Medan stationsinspektoren återvände till studiet av sina
många dokument tog jag puckelryggen avsides, klappade
honom vänligt på ryggen och erbjöd honom femtio mark
kontant och ytterligare femtio mark, som jag tänkte låna av
svenske konsuln i Lübeck, om han ville åta sig att vara
Leichenbegleiter till Lübeck för den svenske herrn samtidigt
med den ryske generalen. Han antog genast mitt erbjudande.
Stationsinspektoren sade att det var ett fullkomligt
oförutsett fall som fordrade en grundlig undersökning, hans
personliga åsikt var att det var verboten för två lik att resa
med en och samma Leichenbegleiter. Frågan måste
underställas der Kaiserliche Eisenbahn-Amt-Direktion-Bureau i
Berlin, det skulle ta minst en vecka att få svar.

Det var Waldman som räddade situationen. Flera gånger
under våra diskussioner hade jag sett en vänlig blick från
stationsinspektorens guldbågade glasögon i riktning mot
taxvalpen, och ett par gånger hade han till och med sträckt ut
sin jättehand för att sakta stryka Waldmans långa
silkes-lena öron. Jag beslöt att göra ett sista förtvivlat försök att
röra hans hjärta. Utan att säga ett ord lade jag Waldman
i knät på honom. När valpen slickat honom över hela ansiktet
och börjat bita i hans piggsvinsmustascher, veknade så
småningom hans bistra anletsdrag till ett vänligt leende över vår
hjälplöshet Fem minuter senare hade puckelryggen
undertecknat ett dussin dokument i egenskap av Leichenbegleiter
till Lübeck för de bägge likkistorna, och jag och Waldman
och min resväska slängdes in i en fullpackad andraklasskupé
just som tåget satte sig igång. Waldman erbjöd sig att leka
med den feta damen bredvid oss, men hon såg strängt på mig
och sade att det var verboten att medföra hundar i
andra-klass, var han åtminstone ”stuberein”? Naturligtvis var han
stuberein, han hade aldrig varit något annat. Waldman vände
nu sin uppmärksamhet till korgen i den feta damens knä,
nosade frenetiskt och började skälla ursinnigt. Han skällde
fortfarande när tåget stannade vid nästa station. Den feta
damen kallade på konduktören och pekade på golvet.
Konduktören sade strängt, att det var verboten att resa med en
hund utan munkorg. Förgäves öppnade jag Waldmans mun

155

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:55:47 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sanmich/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free