Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Vicomte Maurice
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halsen bönföll oss om att vänta på honom. En minut senare
sjönk Loulou halvdöd ner vid mina fötter, för fet att andas,
för uttröttad att tala, hans svarta tunga nästan föll ur munnen
på honom, hans blodsprängda ögon strålade av återseendets
glädje.
- Loulou! Loulou! ropade en förtvivlad röst från en landå
borta på stora vägen.
- Loulou! Loulou! lockade en betjänt bakom snåren.
Betjänten berättade att medan han eskorterade änkemarkisinnan
och Loulou på deras vanliga femminutersmotion bredvid
landån, hade Loulou börjat nosa frenetiskt åt alla håll och
plötsligt galopperat iväg med sådan fart att han förlorat
honom ur sikte. Markisinnan hade av sin kammarjungfru
förts halvt avsvimmad tillbaka till landån, själv hade han
sprungit och sökt efter Loulou i en halvtimme medan kusken
kört fram och tillbaka på stora vägen och frågat alla
passerande om de sett till Loulou. Markisinnan brast ut i flödande
glädjetårar när jag satte ner Loulou, fortfarande mållös av
andnöd, i hennes knä. - Han får slaganfall, snyftade
markisinnan. Jag skrek i luren att det bara var sinnesrörelse.
Sanningen var nog att Loulou var så nära ett slaganfall som
en fet gammal mops kan vara. Då jag var den ofrivilliga
orsaken till alltsammans antog jag hans matmors inbjudan
till te. När Tom hoppade upp i mitt knä fick Loulou en
attack av raseri som var nära att kväva honom. Resten av
vägen låg han orörlig i sin matmors knä i ett tillstånd av
fullkomlig kollaps, ilsket blängande på Tom med ena ögat
och vänligt blinkande åt mig med det andra.
”Jag har luktat på många saker i mitt liv”, sade det
vänliga ögat, ”men jag har aldrig glömt din egen personliga lukt,
jag tycker bättre om din lukt än om någon annans. Vilken
fröjd att äntligen ha återfunnit dig! Ta mig i ditt knä istället
för den där svarta rackan! Var inte rädd, jag ska göra upp
räkningen med honom så snart jag kan andas!”
”Jag bryr mig inte om vad du säger, lilla trubbnosiga
missfoster”, sade Tom högdraget. ”Jag har aldrig sett din
make, man nästan skäms att vara hund! En prisbelönt pudel
som jag morrar inte åt en korv, men det är bäst du håller din
svarta tunga i styr så den inte ramlar ur din fula mun.”
Efter vår andra kopp te steg abbén in i salongen på sin
vanliga eftermiddagsvisit. Den snälle abbén förebrådde mig
att jag inte låtit dem få veta om min återkomst till Paris.
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
