Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade kommit från Paris för tre år sedan och det var intet
tvivel om att han hade blå ögon.
Jag hade aldrig varit i Normandie, det var jul och jag
tyckte att jag förtjänade en liten semester. På själva juldagen
knackade jag på skomakarens dörr. Intet svar. Jag steg in i
ett skumt rum med ett lågt skomakarbord vid fönstret,
smutsiga och trasiga kängor och skor av alla storlekar strödda över
golvet, några nytvättade kjolar hängande till tork på ett rep
i taket. Sängen var ouppbäddad, täckena och lakanen såg
obeskrivligt smutsiga ut. På stengolvet i det illaluktande
köket satt ett halvnaket litet barn och åt på en rå potatis.
Han såg förskräckt på mig med sina blå ögon, släppte
potatisen, lyfte instinktivt sin magra arm för att avvärja ett slag
och kröp så fort han kunde in i det andra rummet. Jag fick
fatt i honom just som han skulle krypa in under sängen och
satte mig vid skomakarbordet med pojken i knät för att
besiktiga hans tänder.
Ja, pojken var mellan tre och fyra år skulle jag tro, ett litet
skelett med utmärglade armar och ben, smalt bröst och en
måge som var uppsvälld till sin dubbla storlek. Han satt
orörlig i mitt knä, sade inte ett ord, inte ens när jag öppnade
hans mun för att se på tänderna. Det var ingen tvekan om
färgen på hans trötta glädjetomma ögon, de var lika blå som
mina egna. Dörren slängdes upp och med en fruktansvärd
svordom raglade skomakaren in i rummet stupfull. Bakom
honom i den öppna dörren stod en kvinna med ett spädbara
vid bröstet och två småbarn hängande i kjolarna och stirrade
på mig med vidöppna ögon. Skomakaren sade att han var
förbannat glad att bli av med pojken, men först skulle han
ha full betalning. Han hade skrivit flera gånger till madame
Réquin men inte fått något svar. Trodde hon att han tänkte
föda den eländiga ungen med sina egna dyrt förvärvade
pengar? Hustrun sade att nu sedan hon fått sitt eget bara
och två andra inackorderingar var hon bara glad att bli kvitt
pojken. Hon viskade något till skomakaren och de såg
ömsevis på barnet och på mig. Samma skrämda blick hade kommit
tillbaka i gossens ögon så snart de kommit in i rummet, den
lilla handen som jag höll i min darrade märkbart. Lyckligtvis
hade jag kommit ihåg att det var jul och drog upp en trähäst
ur fickan. Han såg tyst och likgiltigt på trähästen med ögon
som var alldeles olika andra baraaögon då de tittar på en ny
leksak.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
