Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Titta, sade skomakarhustrun, en sån vacker häst din
pappa haft med sig från Paris, titta Jules!
- Han heter John! sade jag.
- C’est un triste enfant, sade skomakarhustrun, han säger
aldrig ett ord, inte ens mamma, och han skrattar aldrig.
Jag svepte in honom i min resfilt och sökte upp prästen
som var nog vänlig att skicka sin hushållerska att köpa en
ylleskjorta och en varm sjal till resan.
Curén såg uppmärksamt på mig och sade:
- Det är min plikt som präst att fördöma ett lastbart
leverne, men jag måste likväl säga, min unge man, att jag
respekterar er för att ni åtminstone försöker sona er synd,
en synd som är så mycket större som straffet faller på
stackars oskyldiga barns huvuden. Det är hög tid att han
kommer härifrån, jag har begravt dussintals av dessa stackars
övergivna små barn och jag skulle snart ha fått begrava er
son också. Ni har gjort rätt, jag tackar er för det, sade den
gamle prästen och klappade mig på axeln.
Nattåget till Paris skulle passera om tio minuter, det var
ingen tid till förklaringar. John sov lugnt hela natten insvept
i sin varma sjal, medan jag satt bredvid och undrade vad
i all världen jag skulle göra med honom. Jag tror sannerligen
att om det inte varit för mamsell Agata så skulle jag ha tagit
honom med mig direkt från stationen hem till Avenue de
Villiers. Istället åkte jag till Crèche St-Joseph på Rue de
Seine, nunnorna var mina goda vänner. De lovade att ta hand
om gossen under tjugufyra timmar tills jag hade funnit ett
lämpligt hem åt honom. Nunnorna kände till en respektabel
familj, mannen arbetade i den norska margarinfabriken i
Pantin, de hade just mist sitt enda barn. Förslaget tilltalade
mig, jag åkte genast dit och nästa dag installerades gossen
där. Hustrun Joséphine föreföll duktig och snäll, lite häftig
till humöret skulle jag tro, att döma av uttrycket i hennes
ögon, men nunnorna hade sagt mig att hon varit en god mor
för sitt eget barn. Hon fick lite pengar för hans utrustning
och betalning för tre månader i förskott, inte mycket mera
än jag röker upp. Jag föredrog att inte ge henne min adress,
Gud vet vad som kunde hända om mamsell Agata fick reda
på gossens existens. Joséphine skulle rapportera till nunnorna
en gång i veckan hur barnet mådde. Det dröjde inte länge
förrän hon måste rapportera. Gossen fick scharlakansfeber
och var nära att dö. Så gott som alla de skandinaviska barnen
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
