Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. En resa till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taklet måste inställas och pengarna lämnas tillbaka skulle
hela teatersällskapet störta samman. Kunde jag låna honom
tvåhundra kronor för gammal vänskaps skull?
Jag var situationen vuxen. Jag sammankallade sällskapets
stjärnor, ingöt med åtskilliga flaskor punsch nytt blod i deras
modlösa hjärnor, skar hänsynslöst bort hela scenen med
skådespelarna, scenen med dödgrävarna, mordet på Polonius
och förklarade att med eller utan vålnaden skulle
föreställningen gå av stapeln.
Det var en minnesrik kväll i Lunds teaterannaler. På slaget
åtta gick ridån upp över det kungliga slottet i Helsingör inför
en fullsatt salong. Publiken, huvudsakligen bestående av
stojande studenter och skolpojkar, visade sig vara mindre lättrörd
än vi väntat. Prinsens av Danmark entré passerade nästan
obemärkt, till och med hans berömda ”att vara eller icke
vara” klickade. Kungen haltade mödosamt över scenen och
sjönk med ett stönande ned på sin tron. Ofelias snuva hade
antagit fruktansvärda proportioner. Det var omöjligt att
fördölja att Polonius hade svårt att hålla balansen. Det var
vålnaden som räddade situationen. Vålnaden var jag. Då jag
spöklikt skred fram på den månbelysta slottsvallen, försiktigt
trevande över packlårarna som utgjorde dess stomme,
ramlade plötsligt hela muren sönder och jag försvann ända till
axlarna i en av packlårarna. Hur borde en vålnad bete sig i en
dylik situation? Borde jag dyka med huvudet och alldeles
försvinna i packlåren eller borde jag stanna där jag var och
invänta händelsernas vidare utveckling? Det var en delikat
fråga. Ett tredje alternativ föreslogs mig av Hamlet själv i en
hes viskning: - Varför i helvete klättrar du inte opp ur den
förbannade låren? Detta översteg emellertid mina krafter,
jag hade benen intrasslade i massor av rep och alla möjliga
scenattiraljer. På vinst och förlust beslöt jag att stanna där
jag var, redo till allt. Mitt oväntade försvinnande i packlåren
hade blivit mycket sympatiskt mottaget av publiken, men det
var ingenting mot min succé när jag med huvudet
uppstickande ur låren med gravlik stämma fortsatte min avbrutna
varning till Hamlet. Applåderna blev så frenetiska att jag
ansåg mig inte kunna underlåta att betyga min tacksamhet
med en vänlig viftning med armarna, jag var oförmögen att
buga mig i den delikata position vari jag befann mig. Min
okonstlade gest gjorde dem vilda av förtjusning och
applåderna varade ända till föreställningens slut. Då ridån föll
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
