Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Doktorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pengarna på bordet innan han öppnade munnen för att
relatera sina lidanden. Före en operation betalades i allmänhet
halva honoraret i förskott. Jag hörde talas om ett fall då
patienten väcktes ur sin bedövning och operationen uppsköts
i väntan på att en check skulle bli verifierad. När någon av
oss smärre ljus kallade någon ryktbarhet till konsultation,
stack den store mannen en del av sitt arvode i handen på den
lille kollegan som om det vore den naturligaste sak i världen.
Inte nog med det. Jag glömmer aldrig min häpnad första
gången jag tillkallade en specialist för en balsamering och
mannen räckte mig femhundra francs av sitt honorar. Priset
för en balsamering var skandalöst högt.
Många av de professorer jag konsulterade i svåra fall var
läkare med världsrykte, de främsta inom sin specialitet,
ytterst noggranna och häpnadsväckande snabba i fråga om
diagnos. Charcot till exempel tycktes ha en nästan
övernaturlig förmåga att finna roten till det onda, ofta efter bara en
enda hastig blick på patienten ur sina kalla örnögon. Under
de sista åren av sitt liv litade han kanske väl mycket på sitt
öga, hans undersökning av patienten var ofta alltför hastig
och ytlig. Han erkände aldrig ett misstag, och ve den som
vågade göra en antydan om att han kunde ha fel. Å andra
sidan tvekade han förvånansvärt länge innan han uttalade
en ödesdiger prognos, även i klart hopplösa fall. ”L’imprévu
est toujours possible”, brukade han säga. Charcot var sin
tids ryktbaraste läkare. Patienter från all världens länder
samlades i hans mottagningsrum i Faubourg St-Germain,
ofta i veckolång väntan innan de fick tillträde till det allra
heligaste där han satt vid fönstret i sitt stora bibliotek. Kort
till växten, med bröst som en atlet och nacke som en tjur
var han en imponerande uppenbarelse. Ett blekt slätrakat
ansikte, låg panna, kalla genomträngande ögon, örnnäsa,
känsliga läppar: en romersk kejsarmask. När han blev ond
flammade hans ögon som blixtar och den som en gång sett
dessa ögon torde aldrig glömma dem. Hans röst var
befallande, hård, ofta sarkastisk. Greppet av hans feta slappa hand
var obehagligt. Han hade få intima vänner bland kollegerna.
Han var fruktad av sina patienter och av sina assistenter för
vilka han sällan hade ett vänligt ord som tack för den
oerhörda arbetsbörda han pålade dem. Han verkade likgiltig
för sina patienters lidanden, han intresserade sig föga för
dem om man frånser att ställa diagnos och att obducera.
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
