Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Doktorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
obotliga nyfikenhet att veta allt som är möjligt att veta om
Döden. Min chans hade äntligen kommit, om jag nu bara
kunde hålla huvudet klart och se honom rakt i ansiktet utan
fruktan. Jag visste att han var där, jag tyckte nästan att jag
kunde se honom komma emot mig i sin vita skrud. Vad skulle
han säga till mig, skulle han vara hård och obeveklig, eller
skulle han ha medlidande med mig och låta mig ligga där
jag låg i snön och frysa till sömns? Hur otroligt det än kan
låta är jag viss om att det var denna kvarleva av min
normala mentalitet, min nyfikenhet i fråga om Döden, som
räddade mitt liv. Jag blev medveten om att mina fingrar grep
krampaktigt kring isyxan, jag kände det grova repet om
midjan. Repet! Var fanns mina bägge förare? Jag ryckte
i repet så hårt jag kunde och Bossons svartskäggiga huvud
stack upp ur snön. Han tog ett djupt andetag, ryckte till sig
repet och drog med ett vant handgrepp upp sin halvdöde
kamrat ur hans grav.
- Hur lång tid tar det att frysa ihjäl? frågade jag.
Bossons ögon vandrade runt fängelsets murar och stannade
på en tunn isbro som spände sin båge över klyftans sneda
väggar liksom strävpelaren i en gotisk katedral.
- Om jag hade en isyxa och kunde nå det där utsprånget,
sade han, så tror jag att jag kunde hugga mig ut.
Jag räckte honom yxan som mina fingrar nyss gripit så
krampaktigt om.
- Stilla, för Guds skull, stilla! upprepade han då han stod
på mina axlar och vig som en akrobat svingade sig upp på
isbron över våra huvuden. Klamrande sig fast med händerna
vid de sluttande väggarna högg han sig sedan steg för steg
ut ur klyftan och halade mig med repet efter sig. Med största
svårighet hissade vi till sist upp den andre föraren som ännu
var halvt medvetslös. Lavinen hade sopat bort de vanliga
landmärkena, tillsammans hade vi bara en isyxa som kunde
varsko oss för isklyftorna under snön. Att vi nådde fram till
hyddan efter midnatt var enligt Bosson till och med ett större
under än att vi kom ut ur isklyftan. Hyddan var nästan
begravd av snö så vi måste hugga hål i taket för att kunna
komma in. Vi kastade oss ner på golvet. Jag drack till sista
droppen den härskna oljan i den lilla lampan medan Bosson
skar upp mina grova alpskor och började gnida mina
förfrusna fötter med snö. Undsättningsexpeditionen som skickats
från Chamonix och som hela morgonen förgäves sökt efter
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
