Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. La Salpêtrière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kelad av alla, mycket belåten med sig själv och sin omgivning.
De gamla föräldrarna stirrade mållösa på sin dotter.
Gene-viève tittade tillbaka med likgiltiga frånvarande ögon, hon
tycktes först inte känna igen dem. Plötsligt började det rycka
i hennes ansikte och med ett genomträngande skrik föll hon
huvudstupa i golvet under våldsamma konvulsioner, genast
följd av Lisette i klassisk arc-en-ciel. Lydande imitationens
lag började också ett par andra av salens patienter ”piquer
leur attaque”, en under ohejdat skratt, en annan under en flod
av tårar. De båda gamla, fortfarande mållösa av
förskräckelse, leddes av nunnorna hastigt ut ur salen. Jag hann fatt dem
i trappan och förde dem ner till bänken under platanerna. De
var fortfarande alltför förskräckta för att ens kunna gråta.
Det var inte lätt att förklara situationen för detta stackars
bondfolk. Hur deras dotter från köket hamnat i la salle des
hystériques visste jag inte själv. Jag talade till dem så vänligt
jag kunde, jag sade att jag var säker på att deras dotter snart
skulle bli bra igen. Den gamla modern började gråta, men
gubbens små blinkande ögon begynte lysa av vrede. Jag rådde
dem att återvända till sin by och lovade att deras dotter skulle
bli hemskickad så snart som möjligt. Fadern ville ta henne
med sig genast, men modern höll med mig och sade att det
var bättre att låta henne vara där hon var tills hon blev bättre,
hon var säker på att hennes dotter var i goda händer. Efter
att ha upprepat mitt löfte att så snart som möjligt ordna med
de nödvändiga formaliteterna för att Geneviève skulle bli
utskriven från sjukhuset och hemsänd i en sköterskas vård,
lyckades jag med stor svårighet få dem att stiga upp i en droska
och åka till Gare d’Orléans för att sedan fortsätta med
natttåget till Normandie. Tanken på de två gamla höll mig vaken
hela natten. Hur skulle jag kunna hålla mitt löfte? Jag visste
bara alltför väl att jag just då var den som minst av alla borde
tala med Charcot om deras dotter. Jag visste också att av
egen fri vilja skulle hon aldrig kunna lämna la Salpëtrière och
återvända till sitt gamla enkla hem. Jag såg bara en lösning:
att ersätta hennes vilja med min. Jag visste att Geneviève var
en utmärkt somnambul. Av andra och av mig själv hade hon
länge tränats att utföra posthypnotiska suggestioner och
utförde dem med obevekligheten av en naturlag, med
astronomisk punktlighet och med efterföljande amnesi, det vill säga
med fullständig omedvetenhet i vaket tillstånd om vad hon
blivit tillsagd att göra. Jag begärde och erhöll klinikchefens
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
