Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. La Salpêtrière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vaken. Jag hade så länge varit bortskämd med osviklig tur att
mina nerver inte var inställda på ett misslyckande. Vad hade
hänt?
Jag kände mig svimfårdig då jag morgonen därpå steg in
i aulan på la Salpëtrière. Charcot hade redan börjat sin
tis-dagsföreläsning om hypnotism. Geneviève fanns inte på sin
vanliga plats på estraden. Jag smög mig ut och gick upp till
la Salle des Gardes. En av underläkarna berättade att han
kallats från sin lunch dagen förut till Salle Ste-Agnès där han
funnit Geneviève i kataleptiskt coma, växlande med de
våldsammaste konvulsioner han någonsin sett. En av nunnorna
hade hittat henne på gatan en halvtimme dessförinnan, just
som hon hoppade upp i en droska. Hon hade varit i ett så
upprört sinnestillstånd att nunnan med största svårighet hade
fått henne med sig tillbaka till sjukhuset och hon hade måst
bäras uppför trapporna till Salle Ste-Agnès. Hela natten hade
hon kämpat ursinnigt som ett vilt djur som försöker komma
ur sin bur, de hade måst sätta på henne tvångströja. Hon låg
nu i ett enskilt rum med isblåsa på huvudet, lugnad av ett par
morfinsprutor. Ingen kunde förstå anledningen till denna
plötsliga förändring. Charcot hade själv varit hos henne och
haft stor svårighet att söva henne. Vi blev avbrutna av
klinikchefen som sade att han letat efter mig överallt på sjukhuset.
Charcot ville tala med mig, han skulle föra mig till
professorns arbetsrum så snart föreläsningen i aulan var slut.
Klinikchefen sade inte ett ord till mig medan vi gick nerför
trapporna och genom de angränsade laboratorierna. Han
knackade på dörren och för sista gången i mitt liv steg jag in i
Mästarens välkända lilla helgedom. Charcot satt i sin vanliga stol,
böjd över mikroskopet. Han lyfte huvudet och hans
fruktansvärda ögon blixtrade mot mig. Mycket långsamt och med den
djupa rösten självande av vrede sade han att jag försökt locka
hem till mig en av patienterna i hans sjukhus, en ung flicka,
en déséquilibrée, halvt omedveten om sina handlingar. Enligt
hennes egen bekännelse hade hon redan en gång varit hemma
hos mig, min djävulska plan att än en gång dra fördel av
hennes hjälplöshet hade misslyckats genom en ren slump. Det
var en brottslig handling, han borde egentligen överlämna
mig till polisen, men av hänsyn till läkaryrkets heder och det
röda bandet i mitt knapphål skulle han låta mig slippa undan
med att bli bortkörd från hans klinik, han hoppades att aldrig
behöva se mig mer.
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
