Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Piazza di Spagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Piazza di Spagna
Min första patient var mrs P., hustrun till den bekante
engelske bankiren. Hon hade legat till sängs i två är efter ett fall
från hästen under en rävjakt på campagnan. Hon hade
behandlats i tur och ordning av nästan alla de utländska läkarna
i Rom. För en månad sedan hade hon konsulterat Charcot,
som i sin tur sänt henne till mig, jag hade ingen aning om att
han visste att jag slagit mig ner i Rom som praktiserande
läkare. Knappt hade jag undersökt henne förrän jag förstod att
den svenske ministerns spådom skulle bli verklighet. Jag
förstod att Fortuna än en gång stod vid min sida, osynlig för alla
utom för mig själv. Det var i sanning en god början, min nya
patient var den mest populära damen i Roms främlingskoloni.
Jag visste att jag kunde få henne på benen igen med suggestiv
behandling, massage och passiva rörelser om hon hade
förtroende för mig, vilket hon tydligen hade. Jag lovade henne att
hon skulle kunna gå stödd på en käpp om tre månader och
jag höll mitt löfte. Hon började bli bättre redan innan jag
börjat med massage. Ett par månader därefter steg hon ur sin
vagn och promenerade under pinjerna vid Villa Borghese vid
sin mans arm, beskådad av halva Roms fashionabla societet.
Det betraktades som ett mirakel, det var i själva verket ett
skäligen enkelt fall av traumatisk nevros, välbekant för varje
nervläkare och lätt att böta med en smula tålamod. Det
öppnade dörrarna till vartenda hus i den engelska kolonin och
även till många italienska. Året därpå blev jag läkare vid den
engelska ambassaden och hade flera engelska patienter än
mina elva engelskfödda kolleger tillsammans - jag undrar
sannerligen inte på att de såg mig med oblida ögon. Direktören för
den franska akademin i Villa Medici, som jag kände sedan min
Paristid, introducerade mig i den franska kolonin. Min gamle
vän, greve Giuseppe Primoli, sjöng mitt lov i den romerska
societeten, ett svagt eko från mina segrar på Avenue de
Villiers gjorde resten för att fylla mitt väntrum med patienter.
Professor Weir-Mitchell, Amerikas dåvarande förnämste
nervläkare, som jag redan haft åtskilligt att göra med i Paris,
fortsatte att skicka mig sitt överflöd av krassliga miljonärer
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
