Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Piazza di Spagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha haft åtskilliga små slaganfall förut. Han var snart på benen
igen, i full fart med sina patienter och frodades alltjämt när
jag lämnade Rom.
Inte långt därefter gjorde jag bekantskap med hans
dödsfiende doktor Campbell, som han kallat en gammal grobian.
Att döma av det första intrycket hade doktor Pilkington den
gången ställt rätt diagnos. Jag har sällan sett en civiliserad
människa med ett så vilt utseende: grymma, blodsprängda
ögon, en drinkares rödbrusiga ansikte övervuxet med hår som
en apas och ett långt vanvårdat skägg. Han sades vara över
åttio år, den gamle engelske före detta apotekaren berättade
för mig att han sett precis likadan ut för trettio år sedan när
han anlände till Rom. Ingen visste varifrån han kom, ett rykte
påstod att han varit fältskär i sydstatsarmén under
amerikanska inbördeskriget. Hans specialitet tycktes vara kirurgi, i själva
verket var han den ende kirurgen bland de utländska läkarna.
Han umgicks inte med någon av sina kolleger. En dag när jag
var på väg ut fann jag honom bredvid min vagn i samspråk
med Tappio.
- Jag avundas er den här hunden, sade han abrupt med
skrovlig stämma. Tycker ni om apor?
Jag svarade att jag tyckte mycket om apor.
Han sade att jag var rätte mannen för honom och bad mig
komma och se på hans apa som blivit nästan ihjälskållad av
en kittel kokande vatten.
Vi klättrade uppför de fem trapporna till hans våning i
hörnhuset av Piazza Mignanelli. Han bad mig vänta i
mottagningsrummet och kom strax tillbaka med en apa i famnen, en
stor babian helt inlindad i bandage.
- Jag är rädd att han är mycket illa däran, sade den gamle
doktorn med en helt annan röst medan han ömt smekte apans
utmärglade ansikte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till om han
dör, han är min ende vän. Jag har fött upp honom med flaska
sedan han föddes, hans mor dog när han kom till världen.
Hon var en förtjusande apa, nästan en människa. Det gör mig
ingenting att karva i mina medmänniskor, jag tycker snarare
om det, men jag står inte ut med att lägga om hans stackars
skållade kropp, han gråter så ömkligt när jag försöker
desinficera hans sår att jag inte orkar höra det, det skär mig i
hjärtat. Jag känner på mig att ni tycker om djur, vill ni ta er an
honom?
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
