Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Bland kolleger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ner vännens budskap med sin vanliga metodiska noggrannhet.
På eftermiddagen började Cheyne-Stokesandningen, detta
hemska tecken på dödens annalkande. Myers viskade att han
ville tala med mig ensam. Hans blick var lugn och klar.
- Jag vet att jag dör, sade han med fast stämma, jag vet
att du kommer att hjälpa mig. Blir det i dag eller i morgon?
- I dag.
- Jag är glad, jag är redo, jag känner ingen fruktan.
Äntligen ska jag få visshet. Säg till William James, säg honom ...
Hans flämtande andhämtning upphörde under en
fruktansvärd minut.
- Hör du mig? frågade jag och lutade mig ner över den
döende. Lider du?
- Nej, viskade han, jag är mycket trött och mycket lycklig.
Det var hans sista ord.
När jag gick ut ur rummet satt William James fortfarande
tillbakalutad i sin stol med händerna för ansiktet. Hans
öppna anteckningsbok låg i knät. Sidan var blank.
Jag såg ofta min kollega under denna vinter och också flera
av hans patienter. Han talade ständigt om sitt nya serum och
om sitt nya läkemedel mot angina pectoris som han
experimenterat ut på sin privatklinik med utomordentlig framgång.
När jag sade honom att jag alltid varit intresserad av angina
pectoris, samtyckte han till att låta mig besöka kliniken för att
se några av hans patienter som botats av den nya
behandlingen. Till min stora förvåning kände jag bland dessa igen
en av mina forna patienter, hustru till en amerikansk
mångmiljonär och utrustad med alla hysterins klassiska
kännetecken, diagnostiserad av mig som ”malade imaginaira”, till
synes vid strålande hälsa som när jag sist såg henne i Paris.
Hon hade legat till sängs sedan över en månad, bistådd natt
och dag av två sköterskor, temperaturen togs var fjärde
timme, subkutana injektioner av för mig obekanta
medi-kamenter gjordes flera gånger om dagen, hennes diet var
fastställd in i minsta detalj med yttersta noggrannhet och hon
fick sömnmedel till natten - faktiskt allt vad hon längtade
efter. Hon hade inte mer angina pectoris än jag och hade
aldrig haft det. Lyckligtvis var hon stark som en björn och
kapabel att stå ut med behandlingen. Hon berättade att min
kollega räddat hennes liv. Snart var jag på det klara med att
det stora flertalet av patienterna på kliniken bestod av mer
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
