Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Grand Hôtel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lika bra som jag själv. Han var den förste läkare i Italien
som experimenterade med difteriserum, som då ännu inte var
tillräckligt prövat och inte tillgängligt för allmänheten, men
som numera räddar livet på tusentals barn varje år.
Jag kommer aldrig att glömma speciellt ett av de fall han
tog hand om. Sent en kväll blev jag efterskickad till Grand
Hôtel. Jag möttes i hallen av en ursinnig liten amerikan som
berättade för mig att han anlänt för en timme sedan med
train de luxe från Paris. Han hade beställt den bästa sviten
i hotellet för sig och sin familj, och istället hade de blivit
hopstuvade i två små sovrum utan ett badrum ens.
Direktörens telegrafiska svar att hotellet var fullbelagt hade sänts för
sent och aldrig nått honom. Han hade just telegraferat till
Ritz för att protestera mot en så oförsvarlig behandling. Till
råga på olyckan var hans lille gosse svårt förkyld med hög
feber, hans hustru hade suttit uppe med pojken hela natten på
tåget - ville jag vara snäll och titta till honom med detsamma.
Två små bara sov i samma säng, ansikte mot ansikte, nästan
mun mot mun. Modern gav mig en ängslig blick och sade att
gossen inte kunnat svälja sin mjölk, hon var rädd att han hade
ont i halsen. Pojken andades med stor svårighet, hans ansikte
var cyanotiskt. Jag flyttade hans lilla syster till moderns säng
och sade dem att gossen hade difteri och att jag genast måste
skicka efter en sköterska. Hon bad att få sköta sitt bara
själv. Jag tillbringade natten med att skrapa
difterimembra-nerna från gossens hals, han andades redan då med största
svårighet. I daggryningen skickade jag efter doktor Erhardt
för att hjälpa mig med trakeotomin, pojken höll på att kvävas.
Hjärtverksamheten var så otillfredsställande att vi inte vågade
ge kloroform, vi tvekade att operera, vi fruktade att han skulle
dö under kniven. Jag skickade efter fadern, vid ordet difteri
rusade han ut ur rummet, resten av samtalet skedde genom
den halvöppna dörren. Han ville inte höra talas om någon
operation och orerade om att konsultera alla de förnämsta
läkarna i Rom för att höra deras mening. Jag sade att det
var onödigt och dessutom för sent, avgörandet om operation
eller inte skulle fattas av Erhardt och mig. Jag svepte en filt
om den lilla flickan och bad honom ta henne med sig till
sitt rum. Han skulle vilja ge en miljon dollar för att rädda
sonens liv. Jag svarade att det inte var fråga om dollar och
slängde igen dörren mitt för näsan på honom. Modera satt
alltjämt vid bädden och iakttog oss med ångestfull blick, jag
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
