Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Grand Hôtel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade flytt. Endast signor Cornacchia,
begravningsentreprenören, patrullerade tålmodigt fram och tillbaka i den tomma
korridoren med sin höga hatt i handen. Då och då tittade
fadern in genom den halvöppna dörren, nästan från sina
sinnen av ångest och rädsla. Moderns tillstånd försämrades
hastigt, hon flyttades in i rummet bredvid under uppsyn av
Erhardt och en annan sköterska, medan syster Philippine och
jag stannade hos gossen. Framemot middagen dog pojken av
hjärtförlamning. Moderns tillstånd var då så kritiskt att vi
inte vågade underrätta henne, vi beslöt att vänta till nästa
morgon. När jag meddelade fadern att gossens lik redan
samma kväll måste föras till bårhuset på protestantiska
kyrkogården och begravas inom tjugufyra timmar höll han på att
svimma och sjönk nästan ihop i armarna på signor Cornacchia
som bugade sig vördnadsfullt vid hans sida. Fadern sade att
hans hustru aldrig skulle förlåta honom om han lämnade
gossen i ett främmande land, hans son måste begravas i
familjegraven i Pittsburgh. Jag svarade att det var omöjligt,
enligt italiensk lag var det förbjudet att fora bort liket i ett
fall som detta. Kort därefter räckte mig Pittsburghmiljonären
genom den halvöppna dörren en check på tusen pund att
använda efter gottfinnande, han var villig att skriva ut ännu
en check på vilken summa jag önskade, men hans sons lik
måste sändas till Amerika. Jag stängde in mig i ett annat rum
med signor Cornacchia och frågade honom om priset på en
första klassens begravning och en grav ”in perpetuo” på
protestantiska kyrkogården. Han svarade att det var dåliga tider,
det var en märkbar prisstegring på likkistor, situationen hade
förvärrats ytterligare på grund av en oväntad minskning i
antalet klienter. Det var en hederssak för honom att göra
begravningen till en succé, tiotusen lire exklusive drickspengar
skulle täcka alla kostnader. Sedan var det Giovanni,
dödgrävaren, som jag ju visste hade åtta barn, blommorna blev
naturligtvis en extra kostnad. Signor Cornacchias avlånga
katt-pupiller vidgades synbart när jag meddelade honom att jag
var bemyndigad att betala honom dubbla summan om han
kunde åta sig att inskeppa likkistan på nästa ångbåt från
Napoli eller Genova till Amerika. Jag ville ha hans svar inom två
timmar, jag visste att det stred mot lagen, han måste rådfråga
sitt samvete. Jag hade redan rådfrågat mitt eget. Jag tänkte
balsamera kroppen samma natt och låta löda ihop blykistan i
min närvaro. Sedan jag sålunda övertygat mig om att all smit-
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
