Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. De Små Fattigsystrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Systrarna sade att han aldrig skulle komma sig för att gå
någonstans, fast han mycket väl kunde strutta omkring om
han ville. Det verkliga skälet till att han stannade hemma på
torsdagarna, männens utedagar, var det ohjälpliga förfall som
hans höga hatt och hans bonjour småningom råkat i trots
ideligt borstande.
Den minnesvärda dag då han anmodades prova
Pittsburghmiljonärens höga hatt och splitternya bonjour - Pittsburgh
fashion - inledde det sista kapitlet i monsieur Alphonses liv
och kanske det lyckligaste. Alla systrarna med la Mère
supérieure i spetsen var församlade vid stora ingången torsdagen
därpå för att se honom stiga upp i min eleganta viktoria,
högtidligt lyftande på den höga hatten för sina
beundra-rinnor.
- Est-il chic! skrattade de. Ön dirait un milord anglais!
Vi åkte nerför Corson och gjorde en kort sväng över Pincio
innan vi stannade vid Piazza di Spagna. Jag hade inbjudit
monsieur Alphonse till lunch.
Jag skulle vilja se hur den ser ut som kunde ha motstått
frestelsen att låta denna första inbjudan gälla för alla följande
torsdagar. På slaget ett varje torsdag den vintern avlämnade
min Viktoria monsieur Alphonse vid Piazza di Spagna 26.
En timme senare, när min mottagning började, eskorterades
han av Anna till den väntande vagnen för en promenad på
Pincio. Därefter följde en halvtimmes uppehåll i Café
Aragno - Roms elegantaste cafélokal - där monseieur
Alphonse slog sig ner vid sin kaffekopp i sitt reserverade hörn med
minen av en gammal ambassadör. Ännu en halvtimme av
lycka åkande i sakta trav nerför Corson, ivrigt spanande efter
någon av de nya bekantskaperna från Piazza di Spagna som
han kunde lyfta på sin fina hatt för. Därpå direkt tillbaka till
fattighuset för att försvinna bakom de blå förhängena till
följande torsdag, då han omsorgsfullt började borsta sin höga
hatt i dagbräckningen enligt vad de Små systrarna berättade.
Ofta bjöd jag någon av mina vänner att dela vår lunch till
monsieur Alphonses stora förtjusning. Mer än en av dem
erinrar sig honom säkert än i dag. Men ingen hade den
ringaste aning om varifrån han kom. Han såg för övrigt
ytterst korrekt och prydlig ut i Pittsburghmiljonärens eleganta
bonjour och den skinande nya stormhatten som han ogärna
skildes från ens vid bordet. Då jag inte själv visste var på den
sociala skalan jag skulle placera monsieur Alphonse, hade
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
