Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Miss Hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liknande obeskrivliga förhållanden. Som en ödets ironi
dödades så gott som alla av de åttahundra karabinjärerna i
Colle-gio militäre, endast fjorton kom undan med livet, under det
att det första jordskalvet öppnade cellerna för över
fyrahundra oskadade yrkesmördare och inbrottstjuvar dömda till
livstidsstraff i Capuccinifängelset. Att dessa galgfåglar, efter
att ha plundrat butikerna på kläder och revolvrar, hade
härliga dagar bland ruinerna i den rika staden är självfallet.
De bröt sig till och med in i Banco di Napolis kassavalv efter
att ha dödat två vakter. Så stor var dock skräcken som
behärskade alla, att många av dessa banditer föredrog att bli
arresterade och instängda i lastrummet på en ångbåt i
hamnen framför att stanna kvar i den dödsdömda staden trots dess
många lockelser. Vad mig själv angår blev jag aldrig ofredad
av någon människa, tvärtom var alla rörande vänliga och
hjälpsamma mot mig liksom mot andra. De som kommit över
några kläder eller någon mat var alltid glada att dela med sig
åt den som inte fått fatt i något. Jag fick till och med i
present av en okänd inbrottstjuv en mycket elegant vadderad
dammorgonrock, en av de mest välkomna presenter jag
någonsin mottagit. En kväll när jag gick förbi ruinerna av ett
palats, lade jag märke till en välklädd man som kastade
ner brödbitar och en knippa morötter åt två hästar och en
liten åsna som var levande begravda i sitt underjordiska stall
utan möjlighet att komma ut, jag kunde just se en skymt av de
dödsdömda djuren genom en rämna i muren. Mannen
berättade för mig att han gick dit två gånger om dagen med de
matbitar han kunde komma över, åsynen av de stackars
djuren som långsamt dog av hunger och törst var så olidlig
att han skulle velat skjuta dem med sin revolver om han bara
haft mod därtill, men han hade aldrig kunnat förmå sig till
att skjuta ett djur, inte ens en vaktel.* Jag såg förvånad på
hans vackra intelligenta och sympatiska ansikte och frågade
om han var sicilianare. Det var han inte, men han hade bott
på Sicilien i många år. Det började hällregna och vi gick vår
väg. Han frågade mig var jag bodde, och när jag svarade att
jag inte bodde någonstans alls såg han på mina genomblöta
trasor och erbjöd mig husrum över natten. Vi trevade oss
fram bland nedrasade murar och högar av splittrade bohag av
alla upptänkliga slag, vi gick nerför en trappa och stod i ett
* Det kan kanske intressera mina läsare att veta att de tre djuren
blev räddade sjutton dagar efter jordbävningen.
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
