Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljuset. Mitt i salen låg en väldig sfinx av röd granit och
stirrade på mig med vidöppna stenögon...
Jag spratt till i sömnen. Drömmen försvann. Jag öppnade
ögonen, dagen grydde. Jag sprang ur sängen, kastade på mig
mina kläder och rusade upp till kapellets bröstvärn och
hissade signalflaggan att kuttern skulle göras klar till segling.
Ett par timmar senare var jag ombord med proviant för en
vecka, rullar av grova rep, hackor och spadar, en revolver,
alla mina kontanter, knippor av kådig späntved som fiskarna
brukar till nattfiske. Strax därpå hissade vi segel för mitt livs
mest spännande äventyr. Följande natt kastade vi ankar i en
enslig liten klippvik, okänd för alla utom för några fiskare
och smugglare. Där skulle Gaetano vänta på mig med kuttern
en vecka, blev sjön för hård fick han segla till närmaste
hamn. Vi var förtrogna med denna farliga kust, där fanns
ingen trygg ankarplats i en sydvästlig storm på väl hundra
engelska mils avstånd. Jag kände också det underbara inlandet
här, fordom den hellenska konstens och kulturens
blomstrande Magna Græcia, nu Italiens ödsligaste provins
överlämnad av människorna åt malaria och jordbävning.
Tre dagar senare stod jag på samma öde slätt som jag sett
i min dröm, översållad med samma väldiga travertinblock
och marmorfragment, halvt dolda under murgröna,
rosmarin, vild kaprifolium, cistus och timjan. Solen hade redan
gått ner bakom bergen, malarians dödsdimma kröp långsamt
fram över den öde slätten. På en förfallen mur av opus
reticulatum satt den gamle herden och spelade på sin pipa för
gethjorden. Jag gav honom lite tobak, han räckte mig utan
att säga ett ord en bit getost och en lök. Jag sade honom att
jag gått vilse, jag vågade inte vandra omkring ensam i denna
ödsliga vildmark, kunde jag kanske få stanna hos honom över
natten?
Han tog mig till sin underjordiska boning som jag kände
så väl från min dröm. Jag lade mig på hans fårskinn och
somnade.
Det var alltför underbart och fantastiskt för att kunna
beskrivas med ord, ni skulle förresten inte tro mig om jag
försökte. Jag undrar inte på det, för jag vet knappast själv var
drömmen upphörde och verkligheten tog vid. Vem styrde min
kutter till denna ensliga ankarplats dold bland otillgängliga
klippor? Vem ledde mina steg genom den väglösa vildmarken
till ruinerna av Neros okända villa? Var herden av kött och
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
