Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Fågelberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofta fångades där ett tusental fåglar på en enda dag. Jag har
själv en gång räknat till över tvåtusen. Barbarossaberget
ägdes av en man från fastlandet, en före detta slaktare,
berömd specialist på att sticka ut ögonen på fåglar, min ende
fiende i Anacapri med undantag av doktorn. Ända sedan jag
började bygga San Michele hade fejden mellan honom och
mig pågått utan avbrott. Jag hade vänt mig till prefekten i
Napoli, jag hade vänt mig till regeringen i Rom, man hade
sagt mig att det ingenting var att göra, berget var hans, lagen
var på hans sida. Jag hade mottagits i audiens av den högsta
damen i landet, hon hade hälsat mig med samma förtjusande
leende som tillvunnit henne hela Italiens hjärta, hon hade
hedrat mig med inbjudan att stanna kvar till lunch, det första
jag läste på menyn var: paté d’alouettes farcies. Jag hade
vänt mig till påven och upplysts av en fet kardinal om att
den Helige fadern samma morgon i daggryningen burits
ner i sin portantina till Vatikanens trädgårdar; caccian hade
varit god, över tvåhundra fåglar hade fastnat i näten. Jag
hade skrapat rosten av den lilla tvåpundare som
engelsmännen lämnat kvar i min trädgård år 1808 och fyrat av ett skott
var femte minut från midnatt till soluppgången i hopp om
att kunna skrämma bort fåglarna från det olycksaliga berget.
Före detta slaktaren hade stämt mig för att jag blandat mig i
hans lagliga affärsverksamhet, jag hade blivit dömd till
tvåhundra lires böter. Jag hade tränat mina hundar att skälla
hela natten på bekostnad av den lilla sömn som återstod för
mig. Några dagar senare dog plötsligt min stora
maremma-hund, jag fann spår av arsenik i hans måge. Följande natt
fick jag syn på mördaren som smög omkring bakom
trädgårdsmuren. Jag flög på honom och slog honom nästan
sanslös till marken. Han stämde mig igen, jag dömdes till
femhundra lires böter för misshandel. Jag hade sålt min
vackraste grekiska vas och min älskade madonna av Desiderio
di Settignano - den som Anatole France alltid hade försökt
lura från mig - för att skaffa den kolossala summa han
begärde för berget och som representerade hundra gånger dess
värde. När jag kom med pengarna, förnyade han sin gamla
taktik och hångrinade åt mig att priset blivit fördubblat. Han
kände sin man. Min förbittring hade nått det stadium då jag
skulle kunnat sälja allt jag ägde för att köpa berget.
Fågel-mördandet fortsatte som förut. Jag hade helt och hållet
förlorat min sömn, jag kunde inte tänka på något annat än fåg-
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
