Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Regattan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beträffande fägring kunde man gott lita på don Crisostomos
försäkran att hon var den vackraste flickan i Anacapri, för jag
har alltid ansett honom som en stor connaisseur. Sedan alla
ansträngningar att väcka hennes intresse för någonting som
inte rörde hennes egen ö misslyckats, hade man beslutat
att begränsa hennes uppfostran till Capris historia, för att
åtminstone ge henne någonting att tala om med sina engelska
släktingar. Hon lyssnade till don Crisostomos hårresande
berättelser om hur Tiberius kastade sina offer från Saltö di
Tiberio, hur han skrapade sönder en fiskares ansikte med
klorna av en krabba, hur han ströp och dränkte små
oskyldiga gossar och flickor i den Blå grottan. Hur hans sonson
Nero låtit slå ihjäl sin egen mor av sina roddare ute på golfen,
hur hans efterträdare Caligula dränkt tusentals människor på
färjan utanför Pozzuoli. Till slut sade hon på sin
oefterhärmliga dialekt:
- De måtte ha varit mycket dåliga människor alla de där,
riktiga camorrister allesammans.
- Ja, det vill jag lova, sade professorn, hörde du inte att
jag berättade för dig att Tiberius dränkte pojkarna och
flickorna i Blå grottan, och att..,
- Är de döda allihop?
- Ja visst är de döda, de dog allihopa för tvåtusen år sen.
- Men varför i all världen ska vi då bråka om det, låt oss
lämna dom i fred och inte bry oss om dom, sade don
Crisostomos lärjunge med sitt förtjusande leende.
Så slutade hennes uppfostran.
Efter lordens död kom hon tillbaka till sin ö och återvände
till sitt forna enkla liv. Vi fann henne sittande i sin lilla soliga
pergola med ett radband i handen och en katt i knät, en
värdig romersk matrona, ståtlig som Gracchernas moder.
Lörd Dufferin kysste hennes hand med en gammal hovmans
artighet. Hon hade glömt nästan all sin engelska och återfallit
i sin barndoms Capridialekt, ambassadörens klassiska
italienska var lika obegriplig för henne som för mig.
- Säg henne, sade lörd Dufferin när vi reste oss för att
gå, säg henne att jag tycker att hon är minst lika mycket lady
som hennes milord inglese var gentleman.
Ville ambassadören se hennes brorsdotter, la Bella
Mar-gherita? Jo visst, han önskade ingenting hellre.
La Bella Margherita mottog oss med sitt bedårande leende
och ett glas av parrocons bästa vin, och den galante gamle
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
