Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Regattan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av årets skörd på ön, och förärade dem till mig med stor
stolthet. Han tillbragte hela sin lediga tid nere i sin masséna
med att skrapa sina klippor med sin tunga hacka, när han inte
satt på en sten och tittade ut över havet med en lerpipa i
munnen. Då och då brukade jag klättra nerför de branta
klipporna, där en get kunde ha förlorat fotfästet, och gjorde
visit hos honom till hans stora förtjusning. Rakt under våra
fötter fanns en grotta, halvmörk och full av stalaktiter. Den
var otillgänglig från sjön och känd endast av få. Enligt
Pacciale hade grottan i forna tider varit bebodd av en
”lupomanaro”, den mystiske skräckinjagande varulven som
ännu lever kvar i öbefolkningens fantasi nästan lika mycket
som Tiberius. Jag visste att den tand jag hittat i sanden i
grottan tillhört ett stort fossilt däggdjur som lagt sig ner att
dö där när ön ännu var förenad med fastlandet, och att
styckena av flinta och obsidian var fragment av primitiva
människors redskap. Vem vet om inte till och med en gud
hade bott där, för grottan vette mot öster och solguden
Mithras dyrkades ofta här.
Men nu hade jag inte tid att undersöka grottan, alla mina
tankar var upptagna av den kommande regattan. Jag hade
skickat bud till Pacciale att jag skulle komma till segelboden
efter frukost för att inspektera mina nya segel. Segelboden
stod öppen men till min stora förvåning var Pacciale inte
där och tog emot mig. Jag trodde att jag skulle svimma när
jag vecklade ut mina nya segel det ena efter det andra. Det
var en stor reva i toppseglet, sidenspinnakera som skulle
försäkra mig om pokalen var nästan sliten mitt itu, focken var i
trasor. När jag återfått talförmågan skrek jag på Pacciale.
Han kom inte. Jag rusade ut ur segelboden och fann honom
till slut lutad mot trädgårdsmuren. Utom mig av raseri lyfte
jag min knutna hand för att slå till honom, han rörde sig inte,
han gav inte ett ljud ifrån sig, allt han gjorde var att böja
huvudet och sträcka ut armarna horisontalt mot muren. Jag
sänkte handen. Jag visste vad det betydde, jag hade sett det
förr. Det betydde att han skulle lida straffet men att han var
oskyldig. Det var Vår Herres korsfästelse han återgav med
sina utsträckta armar och sitt nedböjda huvud. Jag talade till
honom så vänligt jag kunde, men han fortfor att tiga och
rörde sig inte från sitt lidandes kors. Jag stoppade nyckeln
till segelboden i fickan och sammankallade hela hushållet.
Ingen hade varit i segelboden, ingen hade något att säga, men
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
