Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Regattan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
just rätta platsen för dem, rövarna skulle säkerligen inte våga
risken att bryta nacken av sig för att hämta dem därnere.
Efter mörkrets inbrott släpade Pacciale, hans bror och två
betrodda compagni beväpnade med grova käppar mina nya
segel till masserian. Natten var stormig, det började ösregna,
hornlyktan slocknade och med fara för sina liv trevade de sig
nerför de hala klipporna. Vid midnatt nådde de masserian
och deponerade sina bördor i lupomanarons grotta. De satt
hela första maj i grottan på sina packar av genomdränkta
segel, medan en av dem i tur och ordning stod på vakt vid
ingången till grottan. Mot kvällen beslöt Pacciale att sända
sin ovillige bror att försiktigt och utan onödiga risker
undersöka hur det stod till i byn. Han återvände på natten och
rapporterade att det inte syntes ett enda spår av rövarna,
allt var lugnt som vanligt. Piazzan var proppfull med
människor. Ljusen brann framför alla altare i kyrkan, Sant’
Antonio skulle komma ut på piazzan och ta emot
Ana-capris tacksägelser för att han ännu en gång räddat sin by
från undergång. I daggryningen kröp sällskapet ut ur grottan
igen och klättrade mödosamt tillbaka upp till byn med
mina våta segel. Då Pacciale upptäckte olyckan med seglen
ville han dränka sig, hans döttrar sade att de inte vågade
lämna honom ur sikte under flera dygn. Han hade inte varit
densamme sedan den dagen, det var knappt han sade ett ord.
Jag hade redan lagt märke till hans tystnad och flera gånger
frågat honom vad det var som stod på. Långt innan
Giovan-nina slutat sin berättelse hade all min vrede försvunnit och
jag sökte förgäves efter Pacciale i hela byn för att säga
honom det. Till slut fann jag honom nere i hans masseria på sin
vanliga sten tittande ut över havet som han brukade göra. Jag
sade honom att jag skämdes över att ha höjt min hand mot
honom. Alltsammans var parrocons fel och inte hans. Jag gav
tusan i de nya seglen, de gamla fick duga åt mig. Jag tänkte
ge mig i väg på en lång kryssning i morgon, han skulle följa
med mig och vi skulle glömma alltihop och aldrig tala mer
därom. Han visste att jag alltid tyckt illa om hans dödgräveri,
det var bättre att han lät sin bror ta hand om kyrkogården
och själv återvände till sjön. Från och med i dag var han
befordrad till min gast på kuttern. Gaetano hade två gånger
varit dödfull i Kalabrien och nästan låtit oss gå till botten. Jag
hade i alla fall tänkt avskeda honom. När vi kom hem fick
jag Pacciale att sätta på sig den nya sjömanströja som just
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
