Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. I det gamla tornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Den helige Franciscus har aldrig dömt någon. Han har
endast förlåtit, liksom Kristus själv som lägger sin hand i hans
som om han vore hans broder. Den helige Franciscus syns
inte ofta till i Yttersta domens sal där du snart ska stå. Han
är inte ens gärna sedd där. Mer än en av martyrerna och
kyrkofäderna är avundsjuka på hans heliga stigmata och mer
än en av himlens magnater känner sig illa till mods i sina
guldbroderade mantlar när il Poverello visar sig ibland dem
i sin trådslitna kåpa. Madonnan lagar och lappar den så gott
hon kan, hon säger att det tjänar ingenting till att skaffa
honom en ny kåpa, han skulle bara ge bort den.
- Jag önskar jag kunde få träffa honom, jag har längtat
efter att fråga honom om en sak som jag förgäves frågat mig
själv under hela mitt liv. Om någon kan besvara den frågan
är det han. Kanske du, vise gamle ärkeängel, kan säga mig
det? Vart går djurens själar? Var är deras himmel? Jag skulle
gärna vilja veta det, för jag har...
Jag vågade inte säga mer.
- ”I min Faders hus äro många boningar”, säger Herren.
Gud som skapade djuren ska nog ta hand om dem. Himlen
är stor nog för att det ska finnas rum också för dem.
- Lyssna, viskade den gamle ärkeängeln och pekade med
fingret mot den öppna valvgången, lyssna!
En ljuv melodi buren av harposträngar och milda
barnaröster nådde mina öron när jag blickade ut över de
himmelska trädgårdarna fulla av dofter från elyseiska blommor.
- Lyft dina ögon och se, sade ärkeängeln och böjde
vördnadsfullt sitt huvud.
Innan mina ögon varsnat den gyllene glorian kring hennes
huvud, hade mitt hjärta sagt mig vem hon var. Vilken
oförliknelig målare var han inte, denne Sandro Botticelli! Där
kom hon, just så som han så ofta målat henne, så ung, så ren,
och dock med denna underbara modersömhet i sina ögon!
Blomsterkrönta jungfrur med leende läppar och barnaögon
omgav henne med evig vår, späda änglar med hopfällda
vingar av guld och purpur bar upp hennes mantel, andra
bredde en matta av rosor framför hennes fötter. Santa Chiara,
den helige Franciscus älskade, viskade något i madonnans
öra och det tycktes mig nästan som om Kristi Moder värdigats
se på mig för ett ögonblick då hon gick förbi.
- Frukta inte, sade ärkeängeln sakta, frukta inte.
Madonnan har sett dig, Hon ska minnas dig i sina böner.
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
