Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. I det gamla tornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Sankte Per dröjer, tillade han, han kämpar en hård kamp
med Savonarola för att rädda sina kardinaler.
Ärkeängeln lyfte en flik av det gyllene förhänget och
kastade en blick neråt peristylen.
- Ser du den där anden i sin vita klädnad och med
blomman instucken bakom örat? Jag pratar ofta med honom, han
är avhållen av oss alla här, han är enkel och oskyldig som ett
barn. Jag iakttar honom ofta med nyfikenhet, han går alltid
för sig själv och plockar upp fjädrarna som fallit från
änglarnas vingar, han har bundit ihop dem till en liten
fjädervippa, och när han tror att ingen ser honom böjer han sig ner
för att sopa lite stjärndamm från det gyllene golvet. Jag tror
inte att han vet själv varför han gör det, han säger att han
inte kan låta bli. Jag undrar vem han var på jorden? Han
kom hit för inte så länge sedan, han kan kanske tala om för
dig allt vad du vill veta om den Yttersta domen.
Jag såg på den vitklädde anden och kände igen min vän
Arcangelo Fusco, gatsoparen från det italienska
fattigkvarteret i Paris. Samma ödmjuka ärliga ögon, samma blomma
bakom örat, rosen som han med sydländsk artighet räckte till
grevinnan den dag hon kom med mig för att ge sina dockor
till Salvatores barn.
- Käre Arcangelo Fusco, sade jag och sträckte ut handen
till min vän, jag har aldrig tvivlat på att du skulle komma hit.
Han såg på mig med frånvarande ögon som om han inte
kände igen mig.
- Arcangelo Fusco, känner du inte igen mig, kommer du
inte ihåg mig? Kommer du inte ihåg hur ömt du skötte
Salvatores bara när de hade difteri, hur du sålde dina
helgdagskläder för att betala likkistan när det äldsta barnet dog, den
lilla flickan som du höll så mycket av?
Ett uttryck av lidande gled som en skugga över hans stilla
ansikte.
- Jag minns ingenting.
- Ä, min vän, vilken oerhörd hemlighet uppenbarar du inte
med dessa ord. Vilken börda lyfter du inte ifrån mitt hjärta.
Du minns ingenting. Men hur kommer det sig då att jag kan
minnas?
- Kanske du inte är död ännu, kanske du bara drömmer
att du är död?
- Jag har varit en drömmare i hela mitt liv, om detta är
en dröm är det den underbaraste av alla.
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
