Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. I det gamla tornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gud, sträck ut din hand och slå ner honom! Bränn hans
kött och låt blodet i hans ådror förtorka! Bryt sönder benen
i hans kropp! Förjaga honom från himmelen och jorden och
släng honom tillbaka till helvetet varifrån han har kommit!
- Till helvetet! Till helvetet! ekade det genom domarsalen.
Jag försökte tala, men inte ett ord kom över mina läppar.
Mitt hjärta frös, jag kände mig övergiven av Gud och
människor.
- Lita på mig, jag ska se efter hunden om det slutar illa,
viskade det lilla helgonet vid min sida.
Plötsligt tyckte jag mig höra kvittret av en fågel genom
den förfärliga tystnaden. En orädd liten trädgårdssångare slog
sig ner på min skuldra och sjöng i mitt öra:
- Du räddade min mormor, min faster och tre av mina
kusiner från pina och död av människohand på klippön.
Välkommen! Välkommen!
I samma ögonblick pickade en lärka på mitt finger och
kvittrade:
- Jag mötte en gång en flugsnappare i Lappland som
berättade för mig att när du var pojke lagade du vingen på en av
hans förfäder och värmde hans frusna kropp vid ditt hjärta,
och när du öppnade handen för att låta honom flyga kysste
du honom på huvudet och sade: Lycka på resan lille broder!
Lycka på resan lille broder! Välkommen hit! Välkommen hit!
- Hjälp mig lille broder! Hjälp mig lille broder!
- Lita på mig, sjöng lärkan och flög sin väg med en drill
av fröjd, lita på mig!
Jag följde med ögonen lärkans flykt bort mot det blånande
högland som jag tydligt såg genom den gotiska valvbågen.
Hur väl kände jag inte igen dessa blånande kullar från Fra
Angelicos tavlor. Samma silvergrå oliver, samma dunkla
cypresser avtecknade sig mot den bleka aftonhimlen. Jag
hörde Assisis klockor ringa Angelus, och där kom han,
Um-brias bleka helgon, sakta nerför stigen med broder Leo och
broder Leonardo vid sin sida. Snabbvingade fåglar fladdrade
kring hans huvud, andra åt ur hans utsträckta hand, andra sov
bland de vida vecken av hans kåpa. Den helige Franciscus stod
stilla vid min sida och såg på mina domare med sina
underbara ögon, dessa ögon som varken Gud eller människor kunde
möta med vrede.
Moses sjönk ner i sin stol och lät de Tio budorden falla
ur sina händer.
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
