Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER RASTEN.
9
icke. Du behöfver således ej frukta min förra hustrus
minne som en rival; hon är för mig numera endast
en beklagansvärd qvinna, en andlig själfmörderska, en
varelse född till sin egen fiende — jag egnar henne
mitt innerligaste medlidande, men jag älskar henne ej
längre. Hvad jag gaf henne, det är emellertid nu
bortgifvet — kan du nöja dig med hvad jag har qvar?»
— Och jag svarade honom — ja, det hör ej hit. Men
det kan jag betyga på hans döda mull: aldrig fans
en man mera redlig och sann än han, mera höjd
öfver alla misstankar för låghet, aldrig ett hjärta
varmare än hans, fast det icke yttrade sig i många ord
eller i stora åthäfvor. Och han, som var så god, så
öm, en sådan trofast vän mot mig, obetydliga varelse,
hvad skulle han ej ha varit mot sin första hustru, en
qvinna, som i allt var mig så öfverlägsen och som han
dertill älskade med den kärlek, som gör själen evigt
ung — hvad skulle han ej ha varit för henne, om hon
tillåtit det!»
Under det hon sade detta, hade hon hela tiden
stått vänd mot solnedgången, som kastade ett
rödaktigt skimmer öfver blommor och blad omkring henne
och kom hennes bara, krusiga hår att glittra som guld.
Der borta i eldhafvet vid horisonten höjde sig
sockenkyrkans smärta spira, och der bredvid slumrade han
under sin gröna kulle. Och medan hennes tankar
dröjde hos honom, lyste hennes lugna, allvarliga ögon
med en mild, varm glans.
Hon hade ej märkt att, medan hon talade, den
främmande qvinnans ansigte afspeglat en häftig inre
strid och att slutligen stora tårar droppat en efter en
ned på hennes hårdt sammanknäpta händer. Nu var
allt öfverståndet och tårarne borttorkade, men hennes
blick sökte eiivist marken, det hade kommit
någonting underligt stilla och nästan blidt öfver de skarpa
dragen, och det stolta hufvudet hade fallit matt ned
mot bröstet. Hon höjde det sakta, men utan att lyfta
upp ögonen, då den unga enkan framför henne åter
tog till orda:
»Ni, som är Sarahs vän, vill ni säga henne allt
hvad ni nu hört af mig? Och om ni tror, att det kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
