Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 2
SANNSAGOR OCH FANTASIER.
vägen. Det måste vara han. Men i stället för att som
artig värdinna bereda sig på att ta emot den
annalkande gästen, ryckte Gerda till sig sin hatt och
skyndade det fortaste hon kunde bort från gården; hon
såg sig ej åt sidan, förr än hon lyckligt och väl satt
uppkrupen på den stora stenen vid hafsstranden. Jag
fruktar, att denna brådstörtade flykt ej föranleddes af
rädsla, utan snarare borde anses som något slags
krigslist, hvars mening hon ensam förstod, ty det var med
ett segergladt leende, som hon satt der och spejade
mot skogsbrynet, hvarifrån fienden skulle komma.
Tiden blef henne lång. Hon hade hunnit gnola på nästan
alla visor hon kunde, utan att ge sig ro att sjunga
en enda till slut, och ännu syntes ingen till.
Ändtligen! Der kom nu Axel arm i arm med faster Malla
och pastorn några steg bakom dem. Kaster hade
således redan blifvit upplyst om den mystifikation,
hvarför hon och alla andra pä prestgården varit
föremål. Och hon hade gifvit sin förlåtelse, hon så väl
som de andra, det syntes nog på hennes förtroliga sätt
att stödja sig på hans arm. Det lilla sällskapet gjorde
halt ett godt stycke från Gerdas sten; faster satte sig
i gräset och pastorn gick af och an framför henne
lifligt gestikulerande; det var tydligen någonting högst
intressant, han berättade sin syster, för att hon ej
skulle märka, att hennes kavaljer deserterat. Franck
kom nästan springande fram mot offerstenen, som om
han tänkte storma den, men dä han kom närmare,
saktade han stegen och när han ändtligen kom fram
till ort och ställe, stannade han helt betänksam
nedanför stenen med hatten i hand och såg upp till den
leende flickan, som satt högst uppe på dess spets. Gerda
böjde endast på hufvudet till hälsning, men rörde sig
ej ur stället.
»Ni visste, att jag skulle komma, fröken Gerda,»
sade Franck något sväfvande på målet. »Ni vet också
hvad jag har att säga er, och ändå leker ni kurra
gömma med mig. Är ni ensam ond på mig, då alla
andra ha gifvit mig sin förlåtelser Eller tror ni kanske
ännu, att jag inte är vid mina sinnen? Eller vill ni
inte veta af mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
