Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TALLSKÄRET.
Harry sträckte sig i hängmattan, kastade
romanen ifrån sig på gräset, såg en stund på, huru
sol-strålarne jagade hvarandra mellan eklöfven ofvanför
honom, och sade slutligen, som ett svar på en tyst
fråga, utan att taga cigarren ur munnen:
»Om man skulle fara ut och segla?»
Hans båda yngre bröder, som spelade krocket
ett litet stycke derifrån, visste nog, att detta var en
indirekt uppmaning till dem, men de låtsade, som om
de ingenting hört. Harry måste gå rakt på saken.
»Vill någon af er följa med?»
»Och sköta focken? Tackar så mycket!» sade
Emil, gymnasisten, föraktfullt. »Alltid skall man vara
pass-opp åt dig!»
»Än du då, lille Sven?»
»Har inte tid,» svarade parfveln i bestämd ton
och krockerade bort broderns klot, så att det flög
långt utåt ängen.
Här var ingenting att vinna. Men Harry hade
nu en gång fått i sitt hufvud, att han skulle ut och
segla; vädret var ju så inbjudande, det blåste en lätt,
jämn bris — och allt annat var ju så tråkigt. Han
steg ur hängmattan, tryckte studentmössan fastare på
sitt hufvud och sade:
»Nå, jag far väl ensam då!»
Han vände sig just för att gå ned till bryggan,
då han hejdades af en fruntimmersröst, som frågade:
»Vill du ha mig mecl dig?»
Det var kusin Gertrud, som halflåg på grässoffan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
