Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIAMESISKA TVIU.1NGARNK.
•47
kom hem, nu mindes han allt, ruset var borta i ett
ögonblick — men nu ville ban ej tala vid honom, han
kastade sig tillbaka mot stolen och tillslöt ögonen igen.
Dörren gick upp och Hall inträdde hvisslande.
Han stannade vid dörren; Törnblad förstod att
månskenet hade förrådt honom. Hans hjärta slog så
våldsamt, att ban knapt kunde andas.
»Så der ja —1» hörde han sin kamrat säga; tonen
lät uttråkad och förargad, ingenting mera.
Derpå tog han några långa steg öfver golfvet
glasbitarne och whiskybäckarne voro väl i vägen
och gick in i sitt rum.
»Fan anfäkta, den förbannade lukten har trängt
in ända hit I»
Törnblad hörde honom slå igen dörren, så att det
skallrade i fönsterrutorna. Han satte sig upp, stödde
handen mot golfvet och lyssnade. Hall gick fram till
fönstret och slog upp det; derpå gick han några slag
af och an på golfvet, spelade en vals på sin fiol,
derefter en bit ur Fatinitza, stängde sedan fönstret och
gick och lade sig, hvarefter den lysande dörrspringan
hastigt förmörkades.
Törnblad hade rest sig upp i stolen med hufvudet
i händerna och bägge armbågarne stödda mot knäna.
Hans tankar hade aldrig varit klarare än nu. Han
visste nu allt hvad ban ville veta. Han behöfde ej
något samtal med Hall. Hans tankar voro klara, hans
förstånd alldeles friskt — men o, hvad" det gjorde
ondt i hans bröst!
Han hade endast tänkt på att luften i hans rum
blifvit skämd. Och han hade spelat fiol — och gått
till hvila. Det var allt.
Hade han inte i natt under ruset fantiserat
någonting om brodern? Det var ju ett besynnerligt förebud.
Just nu greps ban af samma känsla som öfverväldigat
honom för fem år sedan den der vinterqvällen, då de
skrufvade locket på Svens likkista. Denna känsla
varade länge — länge — och den kom sedan ofta öfver
honom under hans kommande lif. Han förde
mekaniskt händerna till öronen som för att utestänga ljudet.
Men det hjälpte icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
