Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
solen, som försvinner vid den ändlösa slättens
horizont, och de gå långsamt och liknöjda till
stallet, där de i tung sömn falla ned på glesa
halmbäddar.
De gamla berätta, att en gång för många
år sedan en ung fullblodshäst kom ned i
grufvan, han spändes för stenkärran, och i rad med
de små hästarna fick han släpa malmen från
schakten och fram till lossningsplatsen. Han
hade blifvit illa inkörd af en stallknekt, som
brukade piskan för ofta, och då han ett par
gånger krossat fimmelstången, när han skulle
draga vagnen för egendomsherren, som rådde
om grufvan, sände denne honom ned under
jorden, för att stenkärran och mörkret skulle
tämja hans vilda blod.
Fullblodshästen gick också stilla för kärran,
han skrämdes af mörkret, och han åtlydde i
ångest de tunga piskornas slag. Under jorden
förlorade hans skinn också sin glans, ögonen
blefvo matta, och den yfviga manen blef tofvig
och grå af smuts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
