Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
Samma natt slet han sig i stallet, där de
små raggiga hästarna sofvo mödans trötta sömn
efter dagens arbete. Genom den öppna dörren
galopperade han ut i det fria, och när
morgonen bröt in, låg hans stora, svarta kropp
uppsköljd på stranden af hafvet som låg bortom
slätten. Vattnet hade sköljt dammet ur hans
man och tvättat hans sår rena. Präktigt lyste
lians svarta, smidiga kropp mot den hvita
sanden, som vågorna spolade. Och de gamle
trodde, att djuret dränkt sig i förtviflan.
— Han var för stor, sade de. Och
grufvan var honom för trång. Därför dog han.
•
Men grufarbetarna tala ännu om den svarta
hästen, som ej kunde lefva utan solljus och
luft. Ty sagan gömmer alla de upproriske,
hvilka hällre dött än underkastat sig lidandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>