Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
AüGüST STRINDBERG.
urtiden. Tillintetgöra ett skadedjur, utrota ett
vidunder i menniskohamn, hindra en bandit att
fullborda sina ogerningar, det var en loflig
handling, som han kunde försvara inför sitt eget
samvete. Men han ville skrida till verket med
hela öfverlägsenheten af sitt vetande, och han
ville dräpa barbaren icke med krut och bly, utan
med sådana medel, som icke ådrogo honom sjelf
något straff och icke efterlemnade något spår.
Han kände, att han hade varit på rätt väg, då
han sönderplockat zigenarens själ, och hade icke
omständigheterna kommit denne till hjelp, skulle
det nu varit ute med honom. Men hans
undergång närmade sig, ty verksamhetslusten och
hoppet voro sin kos, allt, som kunde hålla honom
uppe öfver förbrytelsen, var undandraget honom,
och nöden stod för dörren. Denna råa själ, som
tycktes så starkt byggd, var endast löst
hoptimrad af dåligt material, och efter de knäckar den
redan hade lått skulle den störta samman för
ännu ett par starka skakningar. Hvilka, det
åtog magistern sig att uttänka under en natts
grubbel i enrum.
Magistern hade hunnit fram till grinden
utan att lyfta upp hufvudet, då han ropades an
af zigenaren, som stod stödd mot staketet i
öfvermodig posityr, och då magistern kyligt
besvarade hans helsning, nickade han med förtrolig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
