Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 ÖFVER MOLNEN.
öfverdel lyste två svarta ögon, som ännu brunno,
men mer af förvandlingens fosfor än af lifvets
eld. Aristide kände väl dessa blickar från sin
gamla fiende. De sutto en stund och sågo på
hvarandra, utan att kunna afgöra om de borde
helsa; de försökte derpå samtidigt att stiga upp
och fly; men de förmådde icke; de voro
fängslade af magtlösheten och sjukdomen. När de
insågo det omöjliga i att fly lugnade de sig.
Henri, så hette Aristides fiende, hemtade
sig först, och med ett löje, som skulle vara
sjelfironiskt började han: — Är du nöjd med
din position nu, Aristide? Per nubiles ad astra.
Vi ha kommit öfver molnen redan; ha sålunda
icke långt till stjernorna.
— Stjernorna voro alltid ditt mål, efter
hvad jag mins, och du nådde dem också! Hur
många har du ? — svarade Aristide och pekade
på rockuppslaget.
— Alltid bitter! Nå, hatar du mig än,
fastän jag är så oskadlig numera?
— Jag tror icke jag har magt öfver en så
stark känsla som hat mer, och jag tror, efter
hvad jag senast lärt, att du var jemförelsevis
oskyldig. Och ändå, kan jag icke se dig utan
att tänka på, det du dödat mig.
— Du bet mig och jag dödade dig.
— Du trampade mig på bröstet och jag
bet dig i hälen.
— Du lade dig i vägen der jag måste fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
