Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 ÖFVER MOLNEN.
lyckad, som faktiskt erkändt misslyckad, och
gick in i tidningarne. Skref jag ett ord emot
dig? Hämnades jag? Du måste svara nej. När
jag då blef oskadlig, så fattade du en
besynnerlig sympati för mig. Du sökte mitt sällskap,
du vallade mig; vi åto middagar tillsammans,
åkte i »Skogen* och vi talade alltid om dig
och dina arbeten, aldrig om mig. Jag berömde
dig alltid i tidningen. Men under tiden
arbetade jag. Arbetade otroligt, ty jag kände
dunkelt att min tid skulle komma. Men huru det
kändes att vara en »erkändt misslyckad»; värre
än att vara okänd. Hur det kändes att komma
hem till föräldrar och syskon, och höra dem
läsa beröm om dina pjeser, Henri: »så skulle
man skrifva». Och med denna min familj hade
jag brutit då jag lemnade examen för att bli
»författare». Hur tungt hånorden föllo på mig, då
jag ångerfull vände hem som en fattig journalist
utan namn. Hur blodig, hur sårig jag var.
Och alltid du, du som mönster: »så skulle man
skrifva».
Henri föll i hosta och gjorde ett nytt
försök att resa sig och gå, men han föll tillbaka
igen. Aristide fortfor.
— Jag skulle ge mycket för att kunna
glömma den dag, dagen efter din sista triumf,
då jag besökte dig. Det var på morgonen
efter. Tidningarne auktionerade i beröm. Jag
skulle upp till dig för att begära upplysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
