Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 ÖFVER MOLNEN.
min själ kände sig frigjord, och jag visste att
jag geriom arbete skulle segra. Det var den
enda hämd, och den värsta jag kunde och ville
taga på dig. —
Här stannade Aristide i sitt tal. En svag
rodnad hade stigit upp på hans hvita kinder
och lägrat sig ofvanför hans svarta skägg; han
hostade svagt, men en ljusröd fradga syntes i
mungiporna. Med en tunn, nästan hviskande
röst fortsatte han utan att se på sin fiende.
— Så kom stormen; din röst dog bort i
krigets larm; din väderqvarn förlorade vingarne
vid första vindstöt och du blef tystad. Då kom
min tid. Mitt stycke uppfördes, efter tio långa
år. Och det gjorde lycka. Genast! Ditt och
dina vänners tjut nedtystades. Min tid var
kommen. Men nu, när jag stod inför den drömda
lyckan, och fann att den var tom på njutning,
men full af tung pligt, då blygdes jag inför mig
sjelf. Något syfte hade jag väl haft bredvid
det att lyckas, men lyckas var nog den
hufvudsakliga, ty vi voro ju uppfödda vid »culte
du succés» ända tills våra nederlag väckte oss.
Röster började höras i luften, som ropade på
förnyelse, befrielse från lögnen, från skrytet. Jag
hörde dem och ville tala. Men jag var för
upprörd att kunna tala lugnt och jag skrek. Skrek
mot det förflutna, mot mig sjelf, mot dem som
förderfvade oss; skrek mot det
förgiftningssystem man användt i vår uppfostran och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
