Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVER MOLNEN.
191
för sent, kanske i en kommande existens, om
det fins någon, man kan få begagna sin dyra
erfarenhet. Vill du tala vid mig, som vid en
död. Räck mig din hand! Så! Du vill inte!
Finner du icke nu att vi varit dårar! Tror
du icke framtiden skall bli klokare?
Henri gjorde en ansträngning att tala, men
han fick ingen luft. Hans hufvud hade sjunkit
ner på bröstet. Aristide ropade inåt hotellet
så högt han kunde. En domestik visade sig
på perrongen, och bakom honom syntes Henris
mor, hvilken af ropet anat något oråd. Ett
ögonblick senare stod hon vid sin sons sida
och mätte med de grå ögonen den oväntade
fienden, hvilkens närvaro hon minst af allt
önskat. Hon var en lång, styf gestalt med grått
hår struket tillbaka öfver en rak, hög panna.
Aristide, som aldrig sett henne annat än genom
en dörrspringa, imponerades af den väldiga
figuren, och nu förstod han, hvilket mäktigt
bistånd den lilla klena menniskan haft, som under
tio år kunnat trampa honom under fötterna
och hålla en opinion uppe till sin förmån, men
han såg också i henne modren, och qvinnan,
som sjelf icke fatt göra sin vilja i egen person
utan i sin sons. Han kände sig qväfd inför
denna makt; han var ensam mot de två. Orolig
såg han sig omkring efter hjelp, han visste icke
i hvad form. Henris mor var emellertid
sysselsatt att kalla sitt barn till lif, ty han tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
