Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
ÖFVER MOLNEN.
lemnar dem, är att jag tror de fa det .bättre
än jag. Ty, Henri, åskvädret har gått fram,
luften är renad, och menniskorna kunna åter
andas; det kunde icke vi.
— Men det far du icke vara med om, när
du dör!
— Jo, det får jag, ty jag dör icke när
jag dör, om ock mitt sjelfviska, gammalmodiga
jag skulle dö, ty jag lefver i det blifvande
slägtet, i mina barn.
— Du har barn! Det är sant, — sade
Henri, — jag glömde det. Men är det icke
också sjelfviskt att lefva i och för sina barn?
— Jo, visserligen, men det är vår första
rörelse mot altruismen eller kärleken till andra.
Se på en ung man, när han blir far. Han
pyntar sig icke som förr, han har knän på
byxorna, hans hatt är icke så blank. Så faller
blomman sina blad när hon är befruktad, ty
då behöfves icke grannlåten, som ändock, hos
blomman var ett skydd, men hos mannen
endast en limstång att fånga honor på.
— Det der är saker som jag icke kännt,
— sade Henri. — Det måtte vara något med
det der barnaskapet ändå, något förädlande,
höjande, eftersom alla föräldrar alltid dra fram
sina barn, huru olyckligt gifta de än äro.
— Men din mor har kännt det. Tillåt
mig en indiskretion. Din mor skref i sin
ungdom f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
