Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVER MOLNEN.
215
— Nå, råkas vi i höst? Hvar skall du
vara i höst?
— Troligen der vi stanna i sommar.
-Åh, du skall inte tala så. Vi komma
att lefva länge, kära du. Jag andas så lätt, så
lätt . . .
— Jaså, du börjar andas lätt. Farväl då,
stackars Henri.
I det samma hördes ystra skratt och
ljudet af små kängor som sprungo i kapp. I
nästa ögonblick satt Aristide med en
svartlockig pilt på hvardera knäet. Henri kände sig
förlägen och till det yttersta plågad. Aristide
ville hjelpa honom, men han visste icke hvad
han skulle säga. Slutligen sade han åt
gossarne: »Helsa på er farbror». Gossarne sågo
på Henri och helsade kort.
— Skola vi resa nu, Amelie? — frågade
Aristide.
— Ja, om du vill?
— Res icke än! — bad Henri med en
bönfallande blick på den unga qvinnan.
— Vi kunna icke stanna för Ert nöjes
skull, min herre, — svarade hon.
— Mitt nöje? — återtog Henri.
— Ja. Ni har bestått Er dyra nöjen, ni,
på andras bekostnad, på dessa barns och min
bekostnad.
— Tyst, tyst, min vän, inga domar nu;
au revoir Henri, utan bitterhet, utan dom; vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>