Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
ÖFVER MOLNEN.
voro lika dumma båda två, och det rådde vi
inte för. Au revoir.
— Hvar? — frågade Henri, som om han
väntade sin dom.
— Hvar? I Vevey, i Clarens, i himlen, i
värsta fall, om det fins någon.
— Du är icke rädd för att dö du, —
upptog Henri, som icke på något vilkor ville
släppa samtalet.
— Neji men jag tycker det är tråkigt det
skall ske just nu. Jag vet inte hvarför man
skall vara räddare för att dö än för att födas.
Det är saker, som man inte kan göra något
åt. Farväl, nu måste jag fara. —
Henri såg ut som om han hade ett ord
på läpparne, hvilket han ej kunde fa fram. I
detsamma Aristides rullstol vände om, trädde
modren fram till Henri. Denne hade ur fickan
framtagit en Livré d’Heures med svarta permar
och förgylda bronsknäppen, hvilken han
öppnade, och nu började hans läppar röras
häftigt, men utan att frambringa ett ljud.
Ljudet af droskan dog bort vid vägens
krökning i en ravin. När Henri såg upp från
boken, gingo hans blickar ut öfver landskapet
och stannade åter längst bort i fonden på Dent du
Midi. Solen hade smält snön här och hvar och
dess mörka sidor voro nästan svarta mot snön;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
