Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVER MOLNEN.
203
nu liknade den ett kolossalt Hkkistlock af svart
stoff, sållad med hvita blommor, alltjemt buret
i luften af de glänsande molnen. Om Henri
gjorde jemförelser är svårt att afgöra, men
berget tycktes trycka honom och han grep
modrens hand för att hålla sig fast.
— Jag är icke rädd för himlen, — sade
han, — men den der svarta gropen är mig
så motbjudande, så förödmjukande: att gräfvas
ned som ett sjelfdödt kreatur . . ,
— Eller — sade modren — som en skatt,
hvilken skall letas upp igen . . .
— Eller bli glömd och aldrig återfinnas . . .
— Förrän om hundratals år . . . och då
komma i ett museum.
— När inga museer mera skola finnas,
om man far tro Aristide . . .
— Tro icke din fiende.
— Han är icke min fiende längre. När
striden är slut, finnas inga fiender mer.
Nu hördes vagnsbuller öfver deras
hufvuden. Mellan granarne uppe på branten skymtade
nu droskan fram. Henri såg uppåt och kände
igen den. Med möda fick han fram sin näsduk
och viftade med ansträngning. Men vagnen
fortsatte sin färd, uppåt, uppåt. Henri försökte
resa sig, för att göra sig bemärkt. Ett
ofantligt moln sväfvade som en pappersdrake
deruppe framför hästens hufvud och i nästa ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
