Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samvetsqval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
8AMVETSQVAL.
När han nu kommit i ensamheten och noga
sett efter, att ingen kunde se honom, drog
han ett djupt andetag och vände sig inåt de
dunkla snåren, der de små gångstigarne leda
till Gorge-aux-Loups. Småskogen och buskarne
lågo redan i skugga, men deruppe i topparne
af ekar och bokar lyste solen ännu bjert. Han
kände sig, som om han låg på den mörka
sjöbotten och genom det gröna vattnet såg dags
ljuset öfver sig, hvilket han aldrig mer skulle
nå. Den stora undersköna skogen, som förr
läkt hans sjuka ande, var i qväll så oharmonisk,
så stötande, så kall! Lifvet låg framfor
honom så hjertlöst, så motsägande, så fullt af
dubbelheter, och han tyckte, att naturen sjelf
såg olycklig ut i dess omedvetna, ofria sömnlif.
Här fördes också den gräsliga kampen för
tillvaron, oblodig visserligen, men lika grym som
ute i det vakna lifvet. Han såg, huru de små
ekarne yfvat ut sig till buskar för att döda
bokens späda plantor, hvilka aldrig skulle bli
annat än plantor, och af tusen bokar var det
blott en, som kunde fa gå upp i ljuset, och
derigenom bli en jätte, som i sin tur skulle
stjäla lifvet från de andra. Och eken, den
hänsynslösa, hvilken sträckte ut sina knotiga
råa armar, som om hon ville behålla hela
solen för sig sjelf, hon hade uppfunnit den
underjordiska striden. Hon sände ut sina långa
rötter åt alla håll, underminerade marken, åt upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
