- Project Runeberg -  Saxon & Lindströms ordbok /
6

(1942) [MARC] Author: Harry Maiander - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uttalsbeteckning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Uttalet angives inom klammer efter uppslagsordet i de fall, då det
avviker från vårt eget språkbruk. Vokaltecknen ha i stort sett samma
ljudvärde, som de regelbundet ha i svenskan. Det är alltså att märka,
att ett o alltid uttalas som o (ej som å), då det står i uttalsbeteckningen,
t. ex. und [onnt], som ej får uttalas "ånnt".

Då vokalen är kort, anges detta i betonad stavelse med
dubbelskrivning av närmast följande konsonant.

Den långa vokalen markeras med ett efterställt kolon (:), som
syftar att hejda läsaren en smula och därigenom tvinga honom att
draga ut vokalljudet längre än han tänkt sig.

Sammanskrivet æ återger ett mellanljud mellan kort a och kort ä.

Gruppen åo betecknar "brett" (skånskt) å med efterslag av o.

Konsonanttecknen tarva någon förklaring:

ng, tryckt i fet stil, anger, att den föregående vokalen uttalas
nasalerad i originalspråket (franska, polska eller portugisiska).
Nasalljudet visar tendens att bli ng-ljud i svenskan, men det feta ng vill
tjäna som ledning för den läsare, som önskar känna ett mera korrekt
uttal. Det anges dock ej i ord, som redan ingått i ordförrådet och
fått vedertaget svenskt uttal och svensk böjning. Samma regel gäller
för användning av de följande tecknen.

s och sj, tryckta i fet stil, ange, att s och sj i resp. ord uttalas
tonande i originalspråket.

dh och th beteckna det tonande, resp. tonlösa läspande väsljud,
som är typiskt för engelskan (och spanskan).

w betecknar det för engelskan typiska, ytterst korta o, som även
i vanlig text återges med w, t. ex. water [wå’:tö].

ch betecknar ett strupljud som i tyska "Macht", t. ex. Juan
[cho-a’nn].

Då ändelsen -tion uttalas [-sjo’:n], är särskild uttalsbeteckning i
regel ej angiven.

Det viktigaste av uttalsbeteckningen förklaras under texten på
varje uppslag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:02:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/saxord/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free