Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Boström, Erik Gustaf Bernhard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Södra Roslags domsaga, hvilken post han beklädde
ända till och med 1893. Han var en
af de få landtrepresentanter, som slöto sig till
den s. k. »centern» eller »intelligensen», men
rönte dock af det härskande landtmannapartiet
uppmärksamheten att 1878-—79 inväljas i bankoutskottet
och 1880–90 (med undantag af majriksdagen
1887) i bevillningsutskottet, inom hvilket
han 1883–86 utsågs till vice ordförande och 1887–90
till ordförande. 1888—-91 var han fullmäktig
i riksgäldskontoret (det sista året som ordförande)
och dessutom togs hans förmåga i anspråk för åtskilliga
kommittéarbeten, såsom 1879 och 1888 års
tullkommittéer. 1893 utsågs B. till ledamot af Första
kammaren för Stockholms län.
B. framträdde
i medlet af 1880-talet som en af protektionismens
verksammaste kämpar, den där i stridens
hetta ofta ej använde så milda vapen, och
några ytterst dramatiska sammanstötningar ägde
ock rum vid 1886–87 års riksdagar mellan honom
och den dåvarande statsministern Themptander.
Vid nya lantmannapartiets bildande 1888 anslöt
sig B. till detsamma, och hade 1890-—91 plats
i dess förtroenderåd.
Det må därför vara fullt
förklarligt, om B:s utnämning till statsminister
d. 10 juli 1891 hälsades med jubel af de mera
prononcerade protektionisterna som tecknet till
en ny æra efter deras sinne. Men det visade
sig snart, att känslan af maktens ansvar här som
annars utöfvade sin verkan, och att B. var en
praktisk man, den där tog hänsyn till omständigheterna,
och under intrycket af de till följd af
det ryska utförselförbudet af spannmål hösten
1891 uppskrufvade spannmålspriserna föreslog
regeringen vid 1892 års riksdag en suspension
af spannmålstullarna, som dock genom riksdagens
beslut ändrades till en bestämd nedsättning af
desamma.
Hösten s. å. förvärfvade sig B.
anseende af en synnerligen lyckad parlamentarisk
taktiker, då han vid den af honom föranstaltade
urtima riksdagen, tack vare sin genom en
mångårig riksdagsmannaverksamhet förvärfvade
kompromissariefärdighet, lyckats genomidrifva beväringsöfningarnas
förlängning från 42 till 90
dagar mot grundskatternas afskrifvande och tillfredsställande
af en del skånska provinsintressen.
Den norska frågan började vid denna tid
antaga hotande former, och för att gifva en bas,
på hvilken vidare underhandlingar skulle kunna
föras, uttalade sig utrikesministern Lewenhaupt,
med de öfriga statsrådens instämmande, d. 14
jan. 1893 till statsrådsprotokollet för att under
vissa eventualiteter äfven norrmän må få rätt bekläda
utrikesministerposten. Uttalandet i fråga
emottogs med lika stort jubel af nationens liberala
och moderata element som med misstämning
bland den yttersta högern, hvars känslor mot B.
ej blefvo blidare, sedan han vid 1894 års riksdag
motsatte sig väckta motioner att ånyo höja
spannmålstullarna. De missnöjda påkallade nu
till sin hjälp uttalanden från åtskilliga hushållningssällskap
och folkmöten, och för att undgå
den hotande stormen vid riksdagen fann B., som
under en kortare tid 1894–95 äfven förestod
finansdepartementet, rådligt att förmå konungen
till att d. 5 jan. 1895 använda sitt prerogativ
att höja tullen å spannmål och mjöl, dock icke
i nog hög grad för att tillfredsställa protektionisternas
ultras’, som yttermera uppskrufvade
tullsatserna.
Den unionella situationen tillspetsades
alltmera, och för dryftande af densamma
äskade k. m:t 1895 af riksdagen tillsättandet
af ett hemligt utskott, en sedan 1853
ej anlitad åtgärd, som väckte stor oro i Norge,
i all synnerhet som på initiativ af Första kammarens
statsutskottsledamöter stora och lilla kreditivet
genom gemensam omröstning kommo att
betydligt höjas. På statsutskottets hemställan
beslöto därpå riksdagens båda kamrar aflåta en
skrifvelse till k. m:t med begäran om en »ofördröjlig
och fullständig revision» af unionsbestämmelserna.
För att påskynda »snabbheten», som
förmenades för Sverige vara af synnerlig vikt,
sökte man från den yttersta högern nu åvägabringa
opinionsyttringar å folkmöten, hvilka dock
möttes med dylika i motsatt riktning, och allt
slutade med att de svenska och norska regeringarna
i nov. 1895 föranstaltade om tillsättande
af en ny unionskommitté 1895-—98, den där
tyvärr slutade utan synbart resultat.
Under intryck af den starka stämningen i motsatt riktning
hade B. låtit förmå sig att i juni 1895
ersätta utrikesministern, grefve Lewenhaupt, som
förmenades vara allt för undfallande mot öfverdrifna
norska anspråk, med grefve Douglas, som
stod den »Alinska skolan» nära, men någon
varaktig fred med den yttersta högern i Första
kammaren förvärfvade han sig ej för detta pris.
Redan vid följande riksdag blef förhållandet
yttermera spändt, sedan den konservative protektionisten
Östergren som justitieminister aflösts
af den frihandelsvänlige Annerstedt. Då denne
därjämte misstänktes intaga en mera moderat
ståndpunkt i rösträtts- och unionsfrågorna, gaf
detta anledning till ett häftigt anfall mot ministären
från yttersta högern i Första kammaren,
hvilket dock ej ledde till något resultat (se sid.
40, art. P. S. L. Annerstedt). En vid samma
riksdag framlagd k. proposition om en mindre
utsträckning af den politiska rösträtten tillfredsställde
ej något parti och afslogs ock af båda
kamrarna. Följande år vann B:s kompromissarietalang
en ytterligare seger, då han lyckades förmå
Andra kammaren till att medgifva k. m:t rätt
att tillsätta ordförande i riksbankens styrelse mot
vederlag af indragningen af de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt.
Vid 1898 års riksdag öfverraskades
man af, att B. jämte civilministern gjorde
beviljandet af ett anslag med återbetalningsskyldighet
till Ofotenbanan till en kabinettsfråga,
hvilket ock föranledde flertalets af hans gamla
motståndare att i hopp att dymedels blifva B.
kvitt förena sig med dem, som af sakliga grunder
motarbetade banan. Anslaget bifölls dock
af Andra kammaren med stor majoritet, och
äfven i Första, trots kraftiga ansträngningar från
hrr Alin, Lundeberg m. fl., med fem rösters
majoritet.
Snart hotade den norska frågan
åter antaga mera akuta former, sedan norska
stortinget genom i tre valperioder upprepadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
