Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bothniensis, Nicolaus Olai - Bothvidi, Johannes - Botin, Anders af - Bourdelot, Pierre Michon - Bousquet, Jean Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innan han afled d. 18 maj 1600. – Gift med
Elisabet Grubb.
Bothvidi, Johannes, biskop. Född 1575 i
Norrköping. Föräldrar: stadsskrifvaren Bothvid
Hansson och Ingrid Göransdotter. – Prästvigd
1604, utnämndes B. 1616 till hofpredikant hos
Gustaf II Adolf och åtföljde honom på hans krigståg
såsom biktfader och konsistorialråd. Under
ett af de många fältslag han bevistade, slaget vid
Kleve, stod B. med de andra fältprästerna på
ett berg och anropade Gud om seger för svenskarnas
vapen. Om aftonen när konungen träffade
honom, sade han vänligt: »Herr doktor! Det
hafver icke varit svårt för oss att strida i dag,
emedan Moses stod på berget och stridde med
bönen.» – 1630 kallades B. till biskop i Linköpings
stift; men hans verksamhet afbröts kort
därpå, då han erhöll befallning att ledsaga
drottning Maria Eleonora till Tyskland. Under sin
vistelse därstädes 1632 erhöll han förordnande
att i Sachsen vidtaga åtgärder för den evangeliska
religionens skyddande och att inrätta konsistorier
i Minden och Magdeburg. I sitt stift, hvars
styrelse han återtog i aug. s. å., utmärkte han
sig för ordningskärlek, nit och skicklighet. Man
har af B. en mängd predikningar, utmärkta för
allvar, sanning och kraft, bland hvilka här endast
må nämnas: Jubelpredikningar i Stockholms
slottskyrka 1621 och Likpredikan öfver konung
Gustaf Adolf 1634. B. afled d. 24 okt. 1635.
- Gift 1618 med Kristina Nilsdotter, med
hvilken han hade tvenne söner, adlade 1650 med
namnet Örn.
Botin, Anders af, häfdatecknare, författare i
kamerallagfarenhet. Född 1724 i Södra Möre härad af Kalmar län.
Föräldrar: kronofogden Hans Botin och Anna Moring. –
Efter slutad akademisk kurs, ingick B. 1751 som auskultant i
Svea hofrätt och e. o. kanslist i riksarkivet och började med ifver
sina forskningar i där förvarade urkunder.
Såsom ett lysande resultat framträdde inom kort
de båda första delarna af hans Beskrifning om
svenska hemman och jordagods, ett af de
utmärktaste arbeten af detta slag som vår litteratur
äger att uppvisa. – 1758 utnämnd till assessor
i antiqvitetsarkivet, förordnades han fyra år
därefter till kammarråd och adlades 1767 med namnet
af Botin. Vetenskapsakademien tillägnade sig
1770 hans verksamhet. Tvenne särskilda gånger
förordnades han att biträda lagkommissionen i
dess arbeten och insattes af konungen i den
särskilda kommission, som blifvit inrättad för att
afgifva förslag till jordbrukets upphjälpande. –
D. 5 april 1786 på själfva invigningsdagen kallades
han af konung Gustaf III till en af de
aderton i Svenska akademien. – Af hans många
efterlämnade skrifter förtjäna i synnerhet
följande att nämnas: Utkast till Svenska folkets
Historia, I-VI Tidehvarfvet 1757-64, som
går från rikets äldsta tider till konung Gustaf I.
Historien om tiden före 1250 utkom 1789-92
omarbetad under titeln Svenska folkets historia.
B. anses för den mest vältaliga svenska historieskrifvaren
före Geijer. Han söker finna orsakerna
till folkets öden och tillstånd genom samverkan
mellan konungarna, folket, styrelsen, lagskipningen,
näringarna, religionen, vetenskaperna,
o. s. v., hvilka han för hvarje tidehvarf skildrar
hvar för sig; vidare Svenska språket i tal och
skrift 1777, ett arbete hvilket icke blott röjer
grundliga insikter på lingvistikens område i allmänhet,
utan äfven en särskildt djup kännedom
om fornspråket. B. utgaf äfven nationalekonomiska
skrifter. Död ogift d. 22 sept. 1790.
Bourdelot, Pierre Michon, drottning Kristinas
gunstling. Född 1610 i Sens i Champagne;
son af en barberare Michon och Anna Bourdelot,
efter hvilkens bror, som skall ha besörjt
hans uppfostran, B. sedan upptog tillnamnet.
– Efter att i ungdomen ha studerat
apotekareyrket, slog han sig på medicinska
studier och blef läkare hos prins Henrik af Condé.
– På förord af sin vän, den lärde Salmasius,
som en tid ägde drottning Kristinas bevågenhet,
inkallades B. 1652 till Sverige såsom läkare,
och lyckades i denna egenskap återställa
drottningens hälsa, hvarefter han inom kort blef den
mest gynnade af hennes gunstlingar. Detta uppväckte
en allmän afund och B. försummade icke,
att genom sin lättsinnighet, sitt öfvermod och
sitt bitande skämt ännu mera öka oviljan. Slutligen
gick denna så långt att grefve M. G. de la
Gardie till drottningen aflämnade en formlig
förklaring, att både han och flera bland de högre
ämbetsmännen ämnade öfvergifva hofvet, om B.
icke aflägsnades. Kristina klagade högt och
bittert, att ingen mer än hon förstod att rätt
värdera den utmärkte främlingen. Men antingen
nu drottningen eller B. själf icke längre vågade
trotsa det stigande missnöjet, allt nog, den förra
fann ingen annan utväg än att bortskicka den
hatade utländingen. »Lastad med guld och
förbannelser i täflande mängd», lämnade B. Sverige
och begaf sig till Frankrike, där han på Kristinas
rekommendation erhöll ett abbotstift. Men äfven
här råkade han i långa och häftiga tvister med
de underlydande munkarna och tillbringade sin
återstående lifstid i Paris, där han dog 1686.
Bousquet, Jean Louis, krigare. Född d. 16
aug. 1664 i S:t Hippolyte i Languedoc. – Som
hugenott tvingad att lämna sitt fädernesland,
ingick B. 1691 i engelsk, och därefter i holländsk och
sachsisk tjänst, tills han vid Fraustadt råkade i
svensk fångenskap 1704, hvarefter han tog
anställning i Carl XII:s här. Mestadels kämpande
vid konungens sida, följde han honom till Bender
där han 1712 utnämndes till öfverstelöjtnant vid
dragonerna. Han deltog som öfverste vid Gadebusch
1714, adlades samma år, följde Carl till
Norge 1718 och var den främste näst konungen
på stormstegen, när skansen Gyldenlöve stormades
och intogs. – Utnämnd 1741 till generalmajor
vid infanteriet, erhöll han under finska
kriget öfverbefälet öfver trupperna, sedan
Lewenhaupt och Buddenbrock häktats. Det var då ej
annat att göra än att med ryska fältmarskalken
Lacy öfverenskomma om kapitulationen vid Helsingfors,
på så fördelaktiga villkor som i ett så
kritiskt läge kunde erhållas. Icke desto mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
